soundofsilence

Det finns säkert ett tiotal personer jag skulle kunna lista och skriva hur kick-ass var och en av dem är. Men det finns bara en person som, utöver kick-ass, är lite mer speciell och, om möjligt, ännu finare - rakt igenom. Någon som bara ger, utan att förvänta sig det minsta lilla i gengäld. Denne någon som, för mig, betyder världen, och lite mer därtill.

Allt det här är vad som egentligen väger tyngst, även om det är, och borde vara, så himla mycket mer än "bara" fina ord och handlingar. Jag vill inte bara säga tack för att du är du, utan också tack för att den du, är min.

Hur som helst är det just detta jag går omkring och funderar på/över.. inte minst igår under tiden jag satt som sällskap och tog mig tid att följa och lägga märke till varenda ansiktslinje, kroppsrörelse och andetag. Jag har nog inte bara världens finaste pojkvän, utan också, helt enkelt - förbannat tur, trots allt. Och med dessa ord avslutar jag denna månads kanske mest förvirrade inlägg och säger tack, tusen gånger om. För alla fina kommentarer, varma ord och ännu, ännu finare handlingar. Ni får mig att fortsätta le!

---

en gammal vän om 100625 - "Wish I could rip out a page of memory":
"du är saknad, lillie! bara så du vet"

Jag vet inte vem, hur eller varför. Men det där var, och är fortfarande, förbannat fint skrivet.

Jag har, i flera dagar, påbörjat inlägg där en total lycka varit huvudämnet. Inte minst för att jag har världens finaste pojkvän (som gör mig lyckligare än någon annan), världens bästa vän och andra bättre vänner, utan också för att allting utöver bra och bättre känns (som tidigare skrivet) så förbannat långt bort.. enda tills idag och ganska nyss.

Precis som många andra använder jag mig av en extern hårddisk där jag sparar allt ifrån bilder, filmer och musik till dokument och större uppgifter. Och precis som många andra förlitar jag mig på att åtminstone DEN ska hålla, eller kunna gå att rädda, för/mot diverse skador och incidenter. Men efter imorse (då jag letade efter bilder som senare skulle taggas), och därefter - nio timmars genomsökande av den externa, kan jag nästan konstatera att vädret i söndags är vad som orsakat att världen rasat, eller nä.. min värld.

Att en hel del musik och dokument troligtvis inte går att rädda är väl kanske inget att direkt hurra över, men vad jag oroar mig mer över är alla bilder (även om dem innan juli -08 finns kvar på stationära) som också försvinner. Alla bilder, av vilka - nästan, alla kan ses som den viktigare delen av mitt, nästan, halva liv.

Visst kan jag väl tycka att någonting materiellt är mindre värt än om NÅGON kommit till skada, men fortfarande känns det så förbannat tomt. Allt från nästan två år tillbaka.. roadtrips, bättre/bra/mindre bra kvällar, Göteborg, Svaningen/"Höjda"? En hel del skratt och glädje, till hjärtesorg och nedstämdhet - detta dock på gott och ont. Det är vad som kommer ha, eller också redan har, gått förlorat. Tillfällen och stunder jag förevigat? VA?!

Nä, det känns inte ens möjligt.. Även om jag i ren panik lämnat ifrån mig halva mitt liv, i hopp om att återfå det senaste innehållet, så verkar det omöjliga, helt plötsligt, möjligt. Välkommen tillbaka till verkligheten! ..med "ont i hjärtat", och allt vad det innebär.

Gårdagens middag krävde inte mer än tio minuter av min, annars dyrbara, tid. Enkel, men kick-ass, om jag får säga det själv. Så varsågoda, en sallad med räkor, oliver och physalis!

En påse blandsallad
(jag använde en med morötter och rödbetor)
Körsbärstomater
Gurka
Physalis
Rödlök
Avocado
Räkor
Gröna oliver
- ev. riven parmesanost, mest för syns skull

Häll upp salladsblandningen i en skål, skala rödlök och avocado - skär därefter dem båda i lagom storlek, dela tomaterna i halvor och skär gurkan i önskade bitar. Lägg ned alltsammans i salladen tillsammans med räkor och hela physalis. Toppa med gröna oliver! Saft från citron och salt efter smak. Servera med couscous, en dressing och ett gott bröd. 

Inte nog med att min bästa vän publicerar ett helt inlägg som är riktat till mig, och OM mig, så fann jag imorse en kommentar som fick den här dagen att värma, om möjligt, li-ite mer:

Amanda om 100608 - "You're everything I need and more"
"Fy fasiken vad snygg du var på balen! Du var absolut snyggast av alla,
jag dör varje gång jag ser en bild på dig! Sjukt vacker, verkligen!"

Sånt där går rakt in. Tack och tack och tack och tack och tack och.. Tack, tusen gånger om!
I tisdags var nämligen första gången, på väldigt länge, som jag fick höra att jag var vacker. För första gången var jag varken "äckligt smal", "onormalt tunn" eller "alldeles för liten". Just därför behöver jag säga tack, än en gång, tack för alla fina ord, människor!

Up next; beundra alla fina studenter som går ut skolan för sista gången, ta emot och gratulera världens finaste pojkvän till stipendiet, ta kort på bästa-Anna och, slutligen,
träffa min bästa vän - som jag kommer spendera kvällen/natten med. På återseende!

För den som inte använder facebook, eller förstår sig på denna community, tänker jag - med glädje, informera er om att jag i fredags packade väskan inför en helg i Sundsvall. 
Nog för att det inte alls var vad det hela egentligen handlade om, me-en hur som helst.

Efter att ha fått stå i meterlånga bilköer och, från chauffören, hört ett antal svordomar, letat oss fram till tågstationen för att hämta upp tre trötta, men glada, pojkar kunde vi (dock med hjärtat i halsgropen) konstatera att allting hade gått bra. Så - fortfarande välbehållna, och en aning lättade, begav vi oss hemöver. En mindre påminnelse till nästa gång; underskatta aldrig trötta pojkars talförmåga, speciellt inte om dessa varit på en ACDC-konsert i huvudstaden för mindre än ett dygn sedan. Att mina öron fortfarande sitter där dem ska är, för mig, ofattbart.

En kortare vistelse hemma senare placerade jag och pojkvän oss i framsätet av 740:n med slutdestinationen - Hotell Södra Berget. Efter tre timmars bilfärd (varav tjugominuters felkörning på grund av GPS:en) var vi tillslut framme och hade checkat in. Resten bör ingen kunnat undgå, åtminstone inte nu, för facebook eller ej - Strömsund är fortfarande vad det alltid varit, även också mindre än vad man egentligen kan föreställa sig.

Lördagens började fint med en kortare sovmorgon, efterlängtad dusch, hotellfrukost och sedan en mindre planering över hur dagen skulle se ut. Efter ett besök på IKEA, mindre fönstershopping inne på Birsta City (där vi också stannade till för lunch) och en godispåse på Coop bestämde vi oss för att hälsa på syter och svåger ute i Åsta, Matfors, där vi även parkerade oss på en träsoffa under nästan tre timmar och bara njöt av sällskapet i värmen.

OCH OCH OCH..
..

..innan det här inlägget blir förbannat mycket längre kommer jag nu sammanfatta allt kort. Vi bokade SATC 2, åt middag på Innergården, promenerade runt centrum, stod och kollade på crusingen som hade vägarna förbi oss, åkte tillbaka till hotellet för uppfräschning innan bion - som blir ett kapitel för sig, och vände tillbaka ner mot stan igen.

Well, filmen var bättre än vad jag väntat mig (även om mina förväntningar var skyhöga) och rekommenderas verkligen för den med sinne för humor, detsamma gäller sällskapet. Fast det förstås.. mitt sällskap, åtminstone.

Två stolsrader bortanför oss satt nämligen "en av alla dem".. En helt vanlig kille, eller ja.. en sådan som ser ut att vara kvar på 90-talet, detta för att han förmodligen spenderat, fortfarande spenderar, största delen av sin tid i källaren framför Runescape, eller liknande. Iklädd beiga shorts, en röd t-shirt, gråa strumpor i ett par joggingskor och med en frisyr som påminner mer om bröderna Hansons än Taylor Lautners.

En av alla dem som får en annan att nästan kissa på sig när han/hon tjuter av skratt, ett skratt som påminner lite om en råmande ko som befinner sig i målbrottet. Och som om det inte vore nog började även hans telefon att ringa, varpå han springer upp till dörren och.. stannar för att svara? Men mitt i allt måste han ha tappat bort sig, för några sekunder senare fylls biosalongen med ljudet av en ringande Nokiatelefon, igen. Ah, kvällens stjärna!

Söndagens händelser var få men behövliga. Efter en morgon - likt lördagens, checkade vi ut och begav oss in mot Birsta för lunch innan två kortare besök hos syster nummer två och, slutligen, bror. Det blev även två kortare stopp efter vägen för glass (tacka-vet-jag-Royal-"Sommarbär") och Döda Fallet. En oslagbar helg tillsammans med världens finaste!