soundofsilence

Efter torsdagens inlägg, som - mer eller mindre fick mig att framstå som en attention-whore, känner jag att det är dags för ett kontrastbyte. Lite vitt på svart, ungefär. Allt är givetvis inte ponnysar och regnbågar, men under regniga och gråa perioder när precis allting tycks blåsa i motvind finns det faktiskt en hel del som fortfarande lyser upp tillvaron och påminner om att man faktiskt trivs med livet, ibland. För visst är det väl så?

Förutom detta trista väder som får vem som helst att vilja dra täcket över huvudet finns det fortfarande någonting som kryper under skinnet och vill ut. Den snötäckta marken - som nu förvandlats till slask istället för ett fluffigt täcke, får en stämningsfull effekt och sprider tankarna vidare mot vintern och om allt vad den innebär. Minusgrader, rim-/dimfrost, födelsedagar och julafton, snowboard-/skoteråkning, juldagen och nyår, mellandagsreor och familjesammanträden.

Personligen längtar jag mest efter känslan att bara få finnas till, och vara mitt bland allt detta, en del av någonting större. Det behöver inte alltid vara så märkvärdigt och stort (överdrifter är ett big no-no), för även mindre ting kan vara betydelsefulla, och många gånger avgörande. Lagomt är inte bara förbannat enkelt, utan också fint och mer än tillräckligt bra. Inga större förändringar, utan mer traditionsenligt, nästan som på riktigt.

Visst har väl tiden "innan" sin tjusning, men allt arbete för att uppnå allas förväntningar (och egentligen mer, sina egna), känns inte riktigt vara värt det. Kanske inte alla gånger. Den här vintern ska jag inte ställa sånna några förbannade krav för att åstadkomma perfektion, för det existerar ändå inte. Istället ska jag fokusera på vad som faktiskt har betydelse, och ta allting som det kommer. Leva en dag i taget, även om det inte vill sig.