120417 - "Follow your heart and look for yourself"
Kvällar som den här, när ensamheten smyger sig på och fyller rummet med tomhet, kommer jag på mig med att sakna sådant som en gång varit, men som inte kommer i repris. Tonåren till att börja med. För trots all dramatik och avundsjuka fanns där ändå gemenskap och glädje. Så himla mycket jag vill få göra om - och igen. Likaväl förändra som återuppleva.
Ingenting är detsamma nu, som när man var fjorton år och kär, sådär långt upp över öronen förälskad. Eller femton år och lite av en upprorsmakare, sådär för att störa andra. Men också sexton år och självständig, sådär löjligt nöjd över livet. Nog för att jag ännu är långt upp över öronen förälskad, kan gå många på nerverna och tror mer på mig själv.
Ändå finns det tillfällen jag önskar att den där motstridiga tonåringen kunde få stå upp för mig och säga ifrån när det fick vara nog. Inte bara för att det gör så förbannat ont när folk antyder att jag kastar bort mitt liv, utan också för att de omedvetet begränsar min kunskap till ett område. Visst... jag sökte nog en - för mig, helt värdelöst utbildning som mestadels gav mig en skriftlig bekräftelse. Kanske var det ett fruktansvärt klokt beslut från min sida, att välja trygghet framför osäkerhet. Eller också jävligt dumt, att inte chansa och gå all-in. Som alla andra förväntade?
Mitt liv formas utifrån mina viljor, beslut och handlingar. Någonting jag ska kunna vara stolt över längre fram. Sen ifall någon "tycker att".. Jo, tack för omtanken, men återigen:
Om jag har valt att tillbringa mitt liv med en människa som jag älskar att somna bredvid, vakna intill och spendera mina dagar med, så har jag även bestämt mig för att samtidigt älska samma kropp, samma själ, samma person, dag ut och dag in. Min poäng med detta?
Om jag har valt att tillbringa mitt liv med en människa som jag älskar att somna bredvid, vakna intill och spendera mina dagar med, så har jag även bestämt mig för att samtidigt älska samma kropp, samma själ, samma person, dag ut och dag in. Min poäng med detta?
Jag är trött på att behöva be om ursäkt för min livssituation, och än mer trött på att skämmas över min trygghet. Våra beslut är lika mycket mina som någon annans. Så vad sjutton finns det då att be om ursäkt för och än mindre skämmas över? Ingen-jävla-ting. Åtminstone inte när det gäller tvåsamheten och sådant där. Varken mer eller mindre.
