soundofsilence

När jag var yngre, nästan lill-liten, var jag fruktansvärt stolt över pappa. Det var alltid pappa. Nummer ett. Min pappa. Han förstod mig bäst och gör fortfarande. Men det är inte samma sak längre. Nio gånger av tio så kan jag inte vistas runt honom, nio gånger av tio så avskyr jag honom mer än allting annat. Men en gång av dom där tio så är det han som ÄR världen för mig, en gång av dom där tio så finns det ingen jag uppskattar lika mycket, en gång av dom där tio så spelar han mest roll i hela världen.

Jag har nog aldrig uppskattat pappa så mycket som jag egentligen borde. Även fast "jag hatar dig" är så pass mycket lättare att slänga ur sig, så vet du vad som finns bakom allt det. Du är inte bara världens bästa pappa som hjälper mig när jag behöver det, speciellt när jag minst anar att jag behöver hjäp. Du är också världen för mig.

Jag uppskattar att du ger mig av din tid, även fast du egentligen inte har någon över. Jag är tacksam över att du aldrig ger upp mig, även om det är motigt och alla är emot dig. Även om alla säger att du struntar i mig så finns det ingen som finns där mer än vad du gör. Ibland.

Fortfarande är det bästa som finns att omfamnas av dig när du äntligen kommer hem. Att få känna din sträva pappakind mot min. Alla ljusa barndomsminnen och våra speciella stunder tillsammans är fortfarande det tryggaste jag har.