101102 - "Oh, I realize it is hard to take courage"

Det finns förmodligen ett tiotal andra, mer lättsammare, alternativ för att frigöra sig från människor med ord som bara sårar. Ändå väljer jag att vända ryggen till och stänga någon ute, även om det innebär hårda sparkar och slag mot tryggheten. Men jag ljuger bara för mig själv om jag försöker släta över den bisarra verkligheten och vardagliga oron (ja, min verklighet och oro) när hjärtat hela tiden skriker stopp.

Förr kunde jag inte ens förmå mig själv att låta liknande tankar och känslor få ta plats, men sedan en kortare tid tillbaka har jag tagit ställning mot det som faktiskt gör mer ont än gott. Och jag gör det med huvudet högt, för nu, nu kryper jag inte längre. Det är inte jag som gör mig liten och ska skämmas, för jag har fortfarande min värdighet kvar. Även om det bara är en liten del, så har jag åtminstone mer än bara livet i behåll. Jag är mer, mer än du.

"Mitt fel är ditt fel" men "det finns någonting vackert i ett nederlag".
Det gör så ont att nåt så nära kan va så långt bort, minst sagt - och tack till Håkan, för den.


100622 - "There just must be more to life than this"

Jag har, i flera dagar, påbörjat inlägg där en total lycka varit huvudämnet. Inte minst för att jag har världens finaste pojkvän (som gör mig lyckligare än någon annan), världens bästa vän och andra bättre vänner, utan också för att allting utöver bra och bättre känns (som tidigare skrivet) så förbannat långt bort.. enda tills idag och ganska nyss.

Precis som många andra använder jag mig av en extern hårddisk där jag sparar allt ifrån bilder, filmer och musik till dokument och större uppgifter. Och precis som många andra förlitar jag mig på att åtminstone DEN ska hålla, eller kunna gå att rädda, för/mot diverse skador och incidenter. Men efter imorse (då jag letade efter bilder som senare skulle taggas), och därefter - nio timmars genomsökande av den externa, kan jag nästan konstatera att vädret i söndags är vad som orsakat att världen rasat, eller nä.. min värld.

Att en hel del musik och dokument troligtvis inte går att rädda är väl kanske inget att direkt hurra över, men vad jag oroar mig mer över är alla bilder (även om dem innan juli -08 finns kvar på stationära) som också försvinner. Alla bilder, av vilka - nästan, alla kan ses som den viktigare delen av mitt, nästan, halva liv.

Visst kan jag väl tycka att någonting materiellt är mindre värt än om NÅGON kommit till skada, men fortfarande känns det så förbannat tomt. Allt från nästan två år tillbaka.. roadtrips, bättre/bra/mindre bra kvällar, Göteborg, Svaningen/"Höjda"? En hel del skratt och glädje, till hjärtesorg och nedstämdhet - detta dock på gott och ont. Det är vad som kommer ha, eller också redan har, gått förlorat. Tillfällen och stunder jag förevigat? VA?!

Nä, det känns inte ens möjligt.. Även om jag i ren panik lämnat ifrån mig halva mitt liv, i hopp om att återfå det senaste innehållet, så verkar det omöjliga, helt plötsligt, möjligt. Välkommen tillbaka till verkligheten! ..med "ont i hjärtat", och allt vad det innebär.

100412 - "Something that I feel I need to say"

Egentligen är det inte så förbannat konstigt att jag undviker folksamlingar och större tillställningar. Folk som pratar över huvudet och bakom ryggen är någonting jag kan, och behöver, vara utan. Detta oftast när jag är ensam och har lätt för att bli extremt instabil. Alltid på fel ställe vid fel tillfälle. 

Dagar när verkligheten kommer ikapp och en massiv känsla av hjälplöshet och skuld börjar spela roll så önskar jag att folk kunde se igenom mig. Se att det gör ont. Se att det är förbannat outhärdligt och förhoppningsvis, kanske, kanske-e, tänka ett. steg. längre.

Lördagen var minst sagt fylld av blandade känslor.. däribland höga förväntningar och större besvikelser. Det gjorde ont att vara en i mängden, trots sällskap. Ändå vill jag kunna, och försökte också, sluta gömma mig. Vill inte vara den som går med krokig rygg, likt Quasimodo, och blicken i marken, för varför ska jag skämmas?

Ja, jag har gått ner i vikt. Och ja, jag är sjuk. Minus nästan tjugo kilo sjuk.
Men nej.. jag skäms inte. Jag är precis som jag alltid varit, bara mindre. Svagare. Tråkigare också. Men fortfarande jag. Någonstans finns det där glitterglada & spralliga, bara inte än.


100410 - "I'm at a place I thought I'd never be"

Well.. nu har det varit väldigt tyst från min sida under en längre tid. Anledning? Ja, jag har helt enkelt inte inte haft tid. Nog för att "tid" är det enda jag har, men man kan inte vara överallt och ingenstans samtidigt. Även om allting rullar på i vanlig takt runt omkring så står jag för det mesta stilla, orörlig på alla konstiga sättovis. Ibland kan jag även förundras över känslan att leva. Men det (ja, lever alltså) gör jag åtminstone, vissa dagar mer än andra.

Dagar som idag kan jag faktiskt känna igen mig själv och glädjas över tanken att vara jag, om så bara för en liten stund. I samma veva väger viljan att överleva tyngre än känslan att "det här går inte" och "jag syns inte - jag finns inte". Det är gånger som dem det är förbannat skönt att inte känna ett behov av någon för att kunna känna sig tillräcklig.

Hur osannolikt det än låter så är jag påväg tillbaka, men låter det ta lite längre tid.. bara för säkerhetens skull! Eller egentligen för min egen. När allt jävla-jävla är över, avslutat, borta och jag tillbaka kommer jag aldrig någonsin skämmas över vad som blev, och är. Det här är fortfarande vem jag är. Idag. Och det spelar ingen roll hur ni vänder och vrider på varken ord eller meningar så kommer allting ändå vara lika upp-och-nedvänt.

Ikväll ska jag i alla fall roa mig med världens finaste bästa-vän och för en kväll glömma, försöka, vad som är. Lättare sagt än gjort, antagligen. Men åt andra sidan kommer jag att ha världens finaste inom räckhåll, vilket för mig innebär total lycka, oavsett tillstånd.


091108 - "Ett mycket sällsynt exemplar"

När jag var yngre, nästan lill-liten, var jag fruktansvärt stolt över pappa. Det var alltid pappa. Nummer ett. Min pappa. Han förstod mig bäst och gör fortfarande. Men det är inte samma sak längre. Nio gånger av tio så kan jag inte vistas runt honom, nio gånger av tio så avskyr jag honom mer än allting annat. Men en gång av dom där tio så är det han som ÄR världen för mig, en gång av dom där tio så finns det ingen jag uppskattar lika mycket, en gång av dom där tio så spelar han mest roll i hela världen.

Jag har nog aldrig uppskattat pappa så mycket som jag egentligen borde. Även fast "jag hatar dig" är så pass mycket lättare att slänga ur sig, så vet du vad som finns bakom allt det. Du är inte bara världens bästa pappa som hjälper mig när jag behöver det, speciellt när jag minst anar att jag behöver hjäp. Du är också världen för mig.

Jag uppskattar att du ger mig av din tid, även fast du egentligen inte har någon över. Jag är tacksam över att du aldrig ger upp mig, även om det är motigt och alla är emot dig. Även om alla säger att du struntar i mig så finns det ingen som finns där mer än vad du gör. Ibland.

Fortfarande är det bästa som finns att omfamnas av dig när du äntligen kommer hem. Att få känna din sträva pappakind mot min. Alla ljusa barndomsminnen och våra speciella stunder tillsammans är fortfarande det tryggaste jag har.


RSS 2.0