soundofsilence

Well.. nu har det varit väldigt tyst från min sida under en längre tid. Anledning? Ja, jag har helt enkelt inte inte haft tid. Nog för att "tid" är det enda jag har, men man kan inte vara överallt och ingenstans samtidigt. Även om allting rullar på i vanlig takt runt omkring så står jag för det mesta stilla, orörlig på alla konstiga sättovis. Ibland kan jag även förundras över känslan att leva. Men det (ja, lever alltså) gör jag åtminstone, vissa dagar mer än andra.

Dagar som idag kan jag faktiskt känna igen mig själv och glädjas över tanken att vara jag, om så bara för en liten stund. I samma veva väger viljan att överleva tyngre än känslan att "det här går inte" och "jag syns inte - jag finns inte". Det är gånger som dem det är förbannat skönt att inte känna ett behov av någon för att kunna känna sig tillräcklig.

Hur osannolikt det än låter så är jag påväg tillbaka, men låter det ta lite längre tid.. bara för säkerhetens skull! Eller egentligen för min egen. När allt jävla-jävla är över, avslutat, borta och jag tillbaka kommer jag aldrig någonsin skämmas över vad som blev, och är. Det här är fortfarande vem jag är. Idag. Och det spelar ingen roll hur ni vänder och vrider på varken ord eller meningar så kommer allting ändå vara lika upp-och-nedvänt.

Ikväll ska jag i alla fall roa mig med världens finaste bästa-vän och för en kväll glömma, försöka, vad som är. Lättare sagt än gjort, antagligen. Men åt andra sidan kommer jag att ha världens finaste inom räckhåll, vilket för mig innebär total lycka, oavsett tillstånd.