130318 - "No one else will know that part of me"

Jag brukar kunna vara den som sätter ord på såväl allting som ingenting, men när ord känns överflödiga så är det kanske dags att börja sluta känna och fundera, åtminstone för en stund. För så småningom kommer väl den där krypande känslan tillbaka. Inte alltid med samma sprudlande ambition som tidigare, men det är i alla fall en bit i rätt riktning.
 
Nu har det gått nästan ett år sedan jag sist skrev en sammanhängande rad med ord som kunde förmedla en känsla, ibland med större slagkraft än tänkt. Men att trampa någon på tårna är, kort och konsist, min bästa egenskap - på gott och ont givetvis. Att få ägna all min tid och energi på att göra mig hörd, även om det är i skrift, står fortfarande överst på listan.
 
Längtar, väntar och längtar lite till. 

101101 - "I will taste the sky and feel alive again"

För att spendera dagens långsammaste timmar genom att inte göra någonting, är jag ändå förbannat effektiv. Har hunnit med både det enda och det andra - utan att riktigt kunna återge sysselsättningen, men det är väl okej! Fick hopp om livet efter besöket på HSB, även om jag tappade greppet om verkligheten lika snabbt under tandläkarbesöket (det var mer terapi än flourlackning, för att göra en lång historia kort)

Och visst, med all förståelse för att folk faktiskt "försöker" och "vill". Men jag menar.. kom igen?! Det är ingen mening att uppmuntra eller rådge mig till vidare samtal och behandling, för efter snart ett års erfarenhet av detta har jag konstaterat att rekomenderade metoder faktiskt inte fungerar på alla. För så är det ju. Mer eller mindre individuellt, från människa till människa, att rannsaka sig själv för att ta sig ur en såväl svår som tung period. Ibland kan det krävas mer från annat håll, eller också inte alls - varken från någon, eller något annat.

I mitt fall är jag mest tacksam över att mina behov blivit uppmärksammade, och att det faktiskt funnits några bakom mig som ställt upp, även om det varit kaos och en hel del förvirring. För precis som med allting annat kan man inte bara ge någon facit i hand utan minsta lilla insikt eller förklaring, och därefter lämna dem ståendes på egna ben i förtroende om att DET var lösningen på "problemet". Riktigt så enkelt är det väl inte.

Hur som helst var syftet med detta egentligen en uppmaning för att man kanske gör sig själv en tjänst genom att inte försöka förstå så mycket, och hellre acceptera. Frågor kan vara okej, och ÄR okej, men när det leder vidare till ett tjugominuters samtal (där empatisering och övertalning ligger som grund) - är det inte "okej" längre.

Dagens mest energikrävande händelse är nu lämnad bakom mig, och nu: kvällsfika bestående av mackor, fruktsallad/kesoröra och te. Därefter är det tänkt att jag ska göra ett försök på historian (även om det kommer sluta med att jag fortsätter räkna ner timmar, minuter och sekunder tills världens finaste kommer och håller mig sällskap igen). Eh.. hehe, ja.


101030 - "They're never gonna guide you home"

Efter torsdagens inlägg, som - mer eller mindre fick mig att framstå som en attention-whore, känner jag att det är dags för ett kontrastbyte. Lite vitt på svart, ungefär. Allt är givetvis inte ponnysar och regnbågar, men under regniga och gråa perioder när precis allting tycks blåsa i motvind finns det faktiskt en hel del som fortfarande lyser upp tillvaron och påminner om att man faktiskt trivs med livet, ibland. För visst är det väl så?

Förutom detta trista väder
som får vem som helst att vilja dra täcket över huvudet finns det fortfarande någonting som kryper under skinnet och vill ut. Den snötäckta marken - som nu förvandlats till slask istället för ett fluffigt täcke, får en stämningsfull effekt och sprider tankarna vidare mot vintern och om allt vad den innebär. Minusgrader, rim-/dimfrost, födelsedagar och julafton, snowboard-/skoteråkning, juldagen och nyår, mellandagsreor och familjesammanträden.

Personligen längtar jag mest efter känslan att bara få finnas till, och vara mitt bland allt detta, en del av någonting större. Det behöver inte alltid vara så märkvärdigt och stort (överdrifter är ett big no-no), för även mindre ting kan vara betydelsefulla, och många gånger avgörande. Lagomt är inte bara förbannat enkelt, utan också fint och mer än tillräckligt bra. Inga större förändringar, utan mer traditionsenligt, nästan som på riktigt.

Visst har väl tiden "innan" sin tjusning, men allt arbete för att uppnå allas förväntningar (och egentligen mer, sina egna), känns inte riktigt vara värt det. Kanske inte alla gånger. Den här vintern ska jag inte ställa sånna några förbannade krav för att åstadkomma perfektion, för det existerar ändå inte. Istället ska jag fokusera på vad som faktiskt har betydelse, och ta allting som det kommer. Leva en dag i taget, även om det inte vill sig.

RSS 2.0