soundofsilence

Jag inleder denna dag med att poängtera att det inte är "okej" att vakna av en telefon som ringer på fönsterbrädan och gör sig än mer tydlig genom vibrationerna som får hela rummet att skaka. Än mindre "okej" var det också att samtalet inte var ett viktigt sådant, utan helt enkelt ett samtal som mer eller mindre fick mig att påbörja efterskalvet.
Hur som helst är det på liknande vis jag vaknat upp den senaste veckan, genom en telefon som ringer.. omänskligt tidigt. Anledningen är väl knappast märkvärdig (mer än att Seppa är uppskriven på jour under flera veckor framöver), men så förbannat irriterande. 

Bara en sådan sak som att han igår spenderade sina tjugo vakna timmar - av tjugoen, sittandes i en lastbil, i färd med att ploga 45:an, fram och tillbaka(..), gör mig ont. Men oroligare-flickvän fick lugna sina nerver genom att försöka sysselsätta sig med allt från pakethämtning till uppsatsskrivning, även om det var med myror i brallan. Men i och med att telefonen ringde och jag fick ett mindre klartecken på att den längsta lördagen som någonsin omnämnts - i världshistorien snart skulle få avslutas, och det med sällskap, kunde jag återigen hämta andan och undvika ett mindre  sammanbrott.

Uj-uj.. och i alla fall. Paketet jag omnämnde innehöll två effektfilter till kameran (ett close-up- och ett stjärnfilter), som förhoppningsvis kommer användas flitigt under vintern. Klickade hem dessa från tvspelsweb.se för nästan trehundra kronor, inklusive betalning av frakt och postförskott. För den som brydde sig, alltså.

På schemat idag står några mindre ärenden som ska uträttas, däribland några av dem nere på byn och i sällskap av världens finaste kille (som i skrivande stund sitter mittemot, i full färd med att äta varma mackor och dricka en kiwismoothie). Och, med detta sagt avrundar jag och försöker återkomma igen, så småningom.

Efter torsdagens inlägg, som - mer eller mindre fick mig att framstå som en attention-whore, känner jag att det är dags för ett kontrastbyte. Lite vitt på svart, ungefär. Allt är givetvis inte ponnysar och regnbågar, men under regniga och gråa perioder när precis allting tycks blåsa i motvind finns det faktiskt en hel del som fortfarande lyser upp tillvaron och påminner om att man faktiskt trivs med livet, ibland. För visst är det väl så?

Förutom detta trista väder som får vem som helst att vilja dra täcket över huvudet finns det fortfarande någonting som kryper under skinnet och vill ut. Den snötäckta marken - som nu förvandlats till slask istället för ett fluffigt täcke, får en stämningsfull effekt och sprider tankarna vidare mot vintern och om allt vad den innebär. Minusgrader, rim-/dimfrost, födelsedagar och julafton, snowboard-/skoteråkning, juldagen och nyår, mellandagsreor och familjesammanträden.

Personligen längtar jag mest efter känslan att bara få finnas till, och vara mitt bland allt detta, en del av någonting större. Det behöver inte alltid vara så märkvärdigt och stort (överdrifter är ett big no-no), för även mindre ting kan vara betydelsefulla, och många gånger avgörande. Lagomt är inte bara förbannat enkelt, utan också fint och mer än tillräckligt bra. Inga större förändringar, utan mer traditionsenligt, nästan som på riktigt.

Visst har väl tiden "innan" sin tjusning, men allt arbete för att uppnå allas förväntningar (och egentligen mer, sina egna), känns inte riktigt vara värt det. Kanske inte alla gånger. Den här vintern ska jag inte ställa sånna några förbannade krav för att åstadkomma perfektion, för det existerar ändå inte. Istället ska jag fokusera på vad som faktiskt har betydelse, och ta allting som det kommer. Leva en dag i taget, även om det inte vill sig.

Jag tänker inte så mycket som ens försöka bry mig om kvalitén, för vad gör väl en skarp bild för skillnad? Det är lika mycket jag, du och vi - i alla fall. Det finaste jag både har och vet om.