soundofsilence

Är fröken "borta-med-vinden" back in business? Nä. Bara tillbaka på obestämd tid, en gång eller flera återstår att se - men för nu behöver jag helt enkelt bara någonstans att lämna över allt jag inte genom talspråk kan förmedla. Att jag lever börjar bli en aning uttjatat att varje gång inleda med, men för att lugna oroliga nerver så: jo, det gör jag, även om det knappt är så jag riktigt kan tro på det själv vissa dagar.

Känslan över att jag förmodligen tagit mig vatten över huvudet, och därmed ett för stort ansvar, är mer än bara en fånig illusion. Mina lediga dagar spenderas för det mesta på rygg, liggandes i sängen, oftast omedveten om omgivningen. Så förbannat oberörd för stunden, men ändå så långt ifrån den trygghet jag är van vid. Mellan varven känns även tiden stå stilla, trots att timmar, minuter och sekunder tickar förbi. Oftast mitt i förvirringen, när verkligheten kommer ikapp, och jag för en sekund glömmer bort att andas.

Men när allt kommer omkring är det inte vad som bekymrar mig mest, för jag lär mig, väl.


Vad som istället gör ont, så ont att ord känns överflödiga, är att jag inte orkar - alls. Utan bara står och ser på medan allt rinner ur händerna på mig. Allt jag någonsin velat ha och kämpat för att verkligen få, letar sig mellan fingrarna och försvinner, längre och längre bort.

Men "det här är be-your-own-star-show, det här är bit-ihop-och-sparka" (tacka vet jag Lars Winnerbäck). Vad kunde jag ha förväntat mig - mer än det här? Så löjligt naiv, och för stolt.