130318 - "No one else will know that part of me"

Jag brukar kunna vara den som sätter ord på såväl allting som ingenting, men när ord känns överflödiga så är det kanske dags att börja sluta känna och fundera, åtminstone för en stund. För så småningom kommer väl den där krypande känslan tillbaka. Inte alltid med samma sprudlande ambition som tidigare, men det är i alla fall en bit i rätt riktning.
 
Nu har det gått nästan ett år sedan jag sist skrev en sammanhängande rad med ord som kunde förmedla en känsla, ibland med större slagkraft än tänkt. Men att trampa någon på tårna är, kort och konsist, min bästa egenskap - på gott och ont givetvis. Att få ägna all min tid och energi på att göra mig hörd, även om det är i skrift, står fortfarande överst på listan.
 
Längtar, väntar och längtar lite till. 

120417 - "Follow your heart and look for yourself"

Kvällar som den här, när ensamheten smyger sig på och fyller rummet med tomhet, kommer jag på mig med att sakna sådant som en gång varit, men som inte kommer i repris. Tonåren till att börja med. För trots all dramatik och avundsjuka fanns där ändå gemenskap och glädje. Så himla mycket jag vill få göra om - och igen. Likaväl förändra som återuppleva.

Ingenting är detsamma nu, som när man var fjorton år och kär, sådär långt upp över öronen förälskad. Eller femton år och lite av en upprorsmakare, sådär för att störa andra. Men också sexton år och självständig, sådär löjligt nöjd över livet. Nog för att jag ännu är långt upp över öronen förälskad, kan gå många på nerverna och tror mer på mig själv.

Ändå finns det tillfällen jag önskar att den där motstridiga tonåringen kunde få stå upp för mig och säga ifrån när det fick vara nog. Inte bara för att det gör så förbannat ont när folk antyder att jag kastar bort mitt liv, utan också för att de omedvetet begränsar min kunskap till ett område. Visst... jag sökte nog en - för mig, helt värdelöst utbildning som mestadels gav mig en skriftlig bekräftelse. Kanske var det ett fruktansvärt klokt beslut från min sida, att välja trygghet framför osäkerhet. Eller också jävligt dumt, att inte chansa och gå all-in. Som alla andra förväntade?

Mitt liv formas utifrån mina viljor, beslut och handlingar. Någonting jag ska kunna vara stolt över längre fram. Sen ifall någon "tycker att".. Jo, tack för omtanken, men återigen: 
Om jag har valt att tillbringa mitt liv med en människa som jag älskar att somna bredvid, vakna intill och spendera mina dagar med, så har jag även bestämt mig för att samtidigt älska samma kropp, samma själ, samma person, dag ut och dag in. Min poäng med detta?

Jag är trött på att behöva be om ursäkt för min livssituation, och än mer trött på att skämmas över min trygghet. Våra beslut är lika mycket mina som någon annans. Så vad sjutton finns det då att be om ursäkt för och än mindre skämmas över? Ingen-jävla-ting. Åtminstone inte när det gäller tvåsamheten och sådant där. Varken mer eller mindre.

120322 - "Stay here and listen to the nightmares"

Trots att det är alltmer sällan mellan gångerna så finns det fortfarande stunder när vågen av tomhet överrumplar mig och får allting att verka hopplöst. Stunder då det är skitsamma om jag någonstans VET att min verklighet är långt därifrån för det kommer i alla fall kännas oundvikligt att tappa fotfästet, och än mindre låta bli att känna mig oviktig.

..and in a moment the memories are all that remain.

120213 - "A reflected dream of a captured time"

Precis som sist, eller ja.. åtminstone nästan, har det blivit en del förändringar. Tillexempel - Solbacken 4B är numera ett minne blott, och jag är nu åter på den gata jag spenderat mina senare år på, även om det är med ett nytt nummer, i ett nytt liv. Någonting som "trettio mil bort" finns inte längre, och jag får spendera nästan alla nätter bredvid världens finaste, aven om en del av dem tillbringas sömnlösa i en Scania, mellan Strömsund och Ramsele.

Uppgifter och prov - såväl muntliga som skrifliiga, har jag lämnat bakom mig, även om MP08 fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Med studenten i bakhuvudet hade jag inte bara tagit mig förbi ett delmål, utan också en av de jobbigaste perioderna - hittills, i mitt liv, för med den kom bättre tider. Tack vare en himla-himla envis personlighet spenderade jag ungefär tre veckor i Sundsvall. Mestadels framför körkortsfaserna i en källare på Bankgatan 5, men också, och däremellan, lite med tre av fyra (ovärdeliga och helt fantastiska) syskon.

Den 21 juli åkte jag hem med glädjande besked och möttes av fina människor med fina ord, däribland mina helt ovetandes stamceller som höll på att spricka av stolhet. Utan stödet från min andra familj (och världens finaste som jag delar allting med) hade det förmodligen dröjt ytterligare innan jag tagit tag i detta. För att inte nämna Henke som under dessa veckor alltid fanns till hands, oavsett om det gällde datumparkering eller livet i ren allmänhet. Med körkortet i min ägo kunde jag - med glädje, bocka av ännu en milstolpe.

Ungefär en månad därpå packade vi väskorna och bilade 60 mil för att vidare sätta oss på flyget mot Rhodos, Grekland. Sex dagar tillbringade vi i värmen innan det blev att packa om och igen för att återgå till vardagen som inte innehöll spårade krogbesök, konstiga britter, cuba libre, kackerlackor, snabbmat för en billig krona, bloody mary, ölhävartävling och sånt där som bara händer på en utlandssemester (sånt där som borde hända, åtminstone).

Sommar blev höst, höst till vinter. Praktik på Simonssons övergick i en månads jobb på Café Saga, där jag fortfarande spenderar några timmar, jobb eller inte, med Marielle och Maria som förgyller dagarna och får allting bra att kännas lite bättre. Nitton år fyllda blev jag också, och även om världens finaste jobbade så kom familjerna på tårta. Julafton uppe på Bagdad, lite likt året innan fast än mysigare. Nyår hos Malin och Glenn i gemenskap med andra som firade in det nya året genom att titta på en brinnande julgran och dricka bubbel.

Och så var vi här.. 13 februari 2012, två veckor efter de kallaste dagarna där termometern visade närmare -35 grader. Så med detta, någonting som kan liknas en resumé av 2011, kan jag inget mer än hålla tummen och hoppas att det här året blir minst lika bra - minst!

120209 - "And I don't feel like I'm strong enough"

Long time no see, som man säger i staterna. Men efter elva månader utan att ha skrivit så mycket som en ordentlig rad finner jag det ganska långsökt att, åtminstone för stunden, hålla samma nivå som tidigare, även om det kliar i fingrarna OCH pulserar innanför pannan.

Vad har då stått ivägen och tagit så förbannat mycket tid? Jo, livet. Eller ja.. mitt i alla fall. Även om vardagen kan se grå och trist ut emellanåt så känns det mer eller mindre lättare att andas och få finnas till. Speciellt när jag dessutom, och fortfarande, har världens finaste att dela såväl glädje som tankar och åsikter, men främst av allt tillvaron, med. Varje(!) dag!

Med för mycket att tänka på, och för lite att tänka med, måste jag dock konstatera att det inte blir mer än såhär - för nu. Motivationen finns, men JAG är ändå inte riktigt med där.. än.

110309 - "I know you know we're all incomplete"




f
o
r
e
v
e
r

n
e
v
e
r

e
n
d
s


1 095 dagar, 36 månader, 3 år
ord & meningar är överflödiga


..men jag älskar dig fortfarande.


110125 - "I should be locked up right on the spot"

"..och så var jag halv, igen."

Precis så löd min statusrad i söndagskväll när världens finaste pojkvän lämnade mig för 1 veckas arbete, tjugosju mil norrut. Men även om det inte kom som en blixt från en klar himmel, den här gången, så gick luften ur mig. Det var rödsprängda ögon, svaga ben och tomhet på sjuka nivåer. Jag kände mig som världens gråaste människa i en värld full av liv, kort sagt. Det bör även tilläggas att om jag ska behöva gå igenom det här i slutet av varje vecka.. så kommer jag gå sönder. Åtminstone stundvis, och bit för bit.

Hur som helst och i alla fall så har jag fått tiden att gå (trots att timmar, minuter och sekunder känns som dagar, månader och år) genom att ta tag i saker och få någonting att hända. Det behöver inte bara vara att avsluta en uppgift - utan likaväl påbörja en. Så nu ligger jag inte bara steget före, utan har också någonting att fördriva dagarna med. Eller ja.. när ensamheten kommer ikapp, snarare.

Tisdagkväll, och ungefär 44 timmar kvar tills dess att mitt hjärta slår i takt med "någon" annans. Men annars då? Ja.. trots att jag är världens cry-baby emellanåt så har stamcell nummer ett förgyllt både gårdagen och dagens längsta timmar. Ett längre besök idag för att tillsammans baka två olika sorters matbröd bidrog inte bara till ett ggladare-jag, utan gjorde också att det tomrum som annars ekar tyst fylldes med värme och skratt.

Världens finaste mamma med ett hjärta av guld, kort sagt. Och med detta kryper jag ner i soffan, under täcket och inväntar ett samtal, för att därefter kunna sova någorlunda tryggt.


110117 - "If you only knew what the future holds"

Nog för att den där 30-dagarslistan gick i stöpet, men inte trodde jag väl någonsin(?) att den skrivande delen skulle avta och.. försvinna helt och hållet (även om det faktiskt har sina anledningar). Nästan två månader har gått - och med dem tillkom förändringar jag tidigare bara kunnat drömma om. Det lilla gula är, till att börja med, inte längre "the place I call home", nej.. för med fyra banankartonger (som fylldes mer än en gång) och två-fyra längre resor flyttade jag in i en tvåa på 62kvm, ungefär 600m från stamcellerna. Förbannat skönt och än mer underbart, rent ut sagt. Jag kan i och med detta uppge en egen bostadsadress, och tillägga att jag delar den med min sambo (sådär jobbigt fjantigt.. men ändå så himla fint)!

Arton år blev jag också.. - vilket följdes av en debuterande utgång på juldagen, i sällskap av bättre människor. Dessförinnan hade julafton passerat (som tillbringades uppe på berget tillsammans med familjen Wallberg) - som förmodligen var en av de kallaste dagarna i december - men likaväl en av de li-ite bättre och l-ite finare. Vi peppade inför en oplanerad nyårsafton och blev inte det minsta besvikna, trots bristande intresse från annat håll.

Det nya året inleddes med en storslagen frukost i sällskap av pojkvän ett och två, för att fyra dagar därpå styra riktning mot Sundsvall, återigen, och ett 40-årskalas i världsklass. Oerhört mysigt och oslagbart trevligt, oavsett dåligt väglag och snöstorm.

Tillbaka på hemmaplan, med två fyllda papperspåsar från IKEA, tog vi en dag i taget (även om lördagkvällen blev impulsiv). Efter några samtal satt vi i bilen - påväg till Lövberga, där vi också spenderade större delen av kvällen, till längre inpå natten. En helt okej, och mer därtill, avslutning på tre efterlängtade och välbehövliga veckor. Nöjdare-tjej, för stunden.

- - --- -- --- - -
Med "allt det vackra är kort" i bakhuvudet kunde torsdagen inte kommit mer lägligt.
Efter vad som borde skrivas som årets värsta dag kom jag hem med "förhoppningar om regnbågar".. Men möttes istället av nyheter som egentligen skulle fått omvänd reaktion, OM det inte vore för att dessa inkluderade ensamhet från söndag-torsdag här framöver.

Trots ont i hjärtat försökte jag mig ändå på tappra försök till att undvika total k.a.o.s - ett som säkerligen fungerat, OM det inte vore för att vad-som-legat-i-luften hela tiden pendlat fram och tillbaka, blivit ändrat och sedan aktuellt. Detta är dessutom anledningen till varför skrivandet tas upp igen, för att jag helt enkelt inte orkar hålla tillbaka det som kväver mig.

Tjugosju mil, och jag hatar(!) varje meter. Det ekar numera tomt, och jag har drabbats av världens hemskaste separationsångest där "sömnlösa nätter och tårar väntar".. Återigen.


101125 - "With this silence brings a moral story"

Dag 06 - Min bästa vän
12 år och 8 månader. Det är 4 630 dagar.
Den tjugofemte mars för ganska precis tolv år och 8 månader sedan hade mina föräldrar bestämt sig för att slå på stort och skaffa hus (eller ja.. det var datumet för vår första natt som vi spenderade i det lilla gula på Länsmansgatan 17). Värdelöst och tråkigt tyckte jag som stormtrivdes i våran lägenhet bland mina dåvarande lekkamrater(?!). Hur som helst, flytten skedde till ett gult hus (som redan tidigare nämnt), med en övervåning, nedervåning och källare. Vad jag dock inte visste då, var att m-i-n andra halva var bosatt på gården intill. 

För att göra en lång historia kort: "Jag flyttade hit, och sen så satt våra gårdar ihop lika ofta som man såg oss tillsammans. Vi var åtskiljaktiga som små, och är det fortfarande." Mer eller mindre, även om det är långt mellan gångerna vi ses så är definitionen av "oss" och "vi" oförändrad. När "noll meter, samma gårdar men skilda hus, är för långt bort", kan väl tio mil bara göra än mer än förbannat ont, även om avståndet fortfarande inte gör någon skillnad. Fröken Marklund är och kommer alltid att vara nummer ett för mig, oavsett, för efter snart tretton år tillsammans så är nästan två år "utan" varandra som en fis i rymden.


101124 - "It's just a feeling and no one knows yet"

Dag 05 - Vad är kärlek?
Som jag redan tidigare, och vid flera tillfällen, klargjort är kärlek en stimulans för hjärtat under samtidig lokalbedövning av förståndet. I det stora hela alltså, medan det för mig också innehåller en hel del människor och mindre känslor - olika för tillfällen, situationer och personer. Inte för att göra någon större skillnad på dessa, men "mer eller mindre" trots allt.

Sedan två år och, snart, nio månader tillbaka har jag kunnat definiera ordet "kärlek" på ett annat sätt än tidigare och innan. Detta på grund av, eller tack vare, världens finaste kille som inte bara är allt jag någonsin önskat och velat haft, utan också ger mig så mycket mer än vad som borde vara tillåtet och är känslomässigt möjligt.

Därefter kommer vänskap, eller ja.. inte efter, men ni fattar poängen?
Vänner är någonting jag alltid varit omgiven av under hela min uppväxt, några få fortfarande kvar från förr, medan andra vände kappan efter vinden - så att säga. 
Ingen nämnd, och ingen glömd, för att göra det så enkelt som möjligt.

Kort sagt är kärlek inte bara någonting som alltid funnits i närheten och till hands, utan har allt eftersom också blivit någonting som fått ännu större betydelse - även om det ibland är på gott och ont eller fortfarande med en hel del undantag. Så som det alltid varit, väl.


101123 - "Pour me a heavy dose of atmosphere"

Dag 04 - Mina syskon
Som redan tidigare nämnt så är jag yngst i en skara av fem, med fyra (tre egentligen) systrar och en bror. Åldersskillnaderna är enorma - åtminstone mellan mig och resterande fyra. Närmast har jag i alla fall till Yurika, där det "bara" skiljer nio år och några månader, så vi börjar väl med henne.

Yurika är inte bara en glad och utåtriktad person med hjärtat på rätt ställe, utan har också en förmåga att stjäla all uppmärksamhet på den platsen där hon befinner sig - med sin otroliga personlighet och vackra utstrålning. Hon är en sådan där man mest av allt önskar att få ha i fickformat, och kan plocka fram när man som helst behöver någon som oftast alltid är villig att ställa upp (förmodligen någonting hon ärvt av vår gemensamma mamma). Världens finaste storasyster, kort sagt och helt enkelt, som jag önskar kunna träffa oftare.

Därefter följer Agneta, Viveca och Hans - "Lindgren" ursprungligen, men numera också en "Holm". För att göra en lång historia kort är dessa tre endast mina halvsyskon, såsom Yurika, och pappas tre tidigare barn - även om jag alltid talat om dem som mina riktiga. Relationsmässigt har vi väl egentligen ingenting gemensamt, mer än att jag tydligen rör mig på samma sätt som Agneta - är lika noggrann/försiktig som brorsan, och har en förmåga att vilja, men också kunna lära snabbt, precis som Viveca.

Trots tjugotvå mil, och långt mellan gångerna vi ses, så betyder dessa tre fortfarande världen, för utan dem hade jag nog varit världens tråkigaste människa. Det här är tre människor med hjärtan av guld och ett sinne för humor. Stolt lillasyster, och med all rätt.

101122 - "Maybe redemption has stories to tell"

Dag 03 - Mina föräldrar
Det här ämnet är väl egentligen ett av de jag faktiskt försöker undvika att skriva om, inte för att det är svårt att sätta ord på känslor utan mer för att det inte finns något att säga.

Till att börja med har vi min mamma, Gladys, som både kan se efter andra samtidigt som hon kämpar med att hålla ihop sig själv. Hon är inte bara en trygg famn och en axel att luta sig mot, utan också den som alltid stått bakom och tagit emot när benen inte orkat mer. Att påbörja någonting utan att få mamma involverad är nästintill omöjligt då hon alltid vill och försöker att finnas till hands, både fysiskt som psykiskt. Med fina egenskaper och en stark utstrålning blir den svaga personligheten osynlig och får vem som helst att blekna i jämförelse. Inte bara en vardagshjälte o ett lyckopiller, utan också världens bästa mamma.

För stamcell nummer två finns det, idag, egentligen inte så mycket att berätta - åtminstone inte mer än vad nedanstående inlägg kan göra rättvist. Det har i alla fall varit fint, en gång.
http://soundofsilence.blogg.se/2009/november/091108-ett-mycket-sallsynt-exemplar.html

101121 - "They don't understand you're all I have"

Ni vet väl att löften är till för att brytas? Eh.. hehe. Nä. Men gårdagen spenderades på annat håll - och i viktigare ärenden, så publiceringen av "min första kärlek" fick helt enkelt utebli. Får dock anstränga mig dubbelt så mycket idag och använda hjärnan extra mycket. Men nog tjatat!

Dag 02 - Min första kärlek
Så som många redan vet så är jag sedan tre år tillbaka upptagen med och av världens finaste människa. Precis som vem som helst, fast ändå så mycket mer än alla andra. Inte bara speciell och unik, utan också förbannat fin(/-ast) och otroligt vacker - rakt igenom.

Under första dagarna av sommarlovet -04, och den kommande ledigheten, befann jag mig inte bara i världens bästa sällskap, utan också under samma tak som världens bästa sällskaps familjemedlemmar - varav en jag fann lite mer intressant än de övriga, yngre tre.

Bortsett från alla löjliga "får-jag-chans-på?"-förhållanden under låg- och mellanstadiet hade jag aldrig tidigare känt mig så förbannat stolt som vid det första närmandet, trots att det bara var genom en kortare omfamning utan större betydelse. Ändå kom det att bli ett av de tillfällen jag sent glömmer. Ett hastigt ögonblick i en, mer eller mindre, blind situation. Va?

Ja, det var åtminstone så jag hann uppfatta allt - även om det inte blev mer än så den här gången. En längre vänskap med känslor som uttrycktes periodsvis, och något, åtminstone.

Den 17e januari 2006 var första gången, sedan följde den 5e februari som kom att bli våran dag. Dagar blev till veckor som övergick i månader, en tid som innehöll mer "tårar och sömnlösa nätter" än "förhoppningar och regnbågar" - men that's life, antar jag. Och det var första gången. Åtta månader och en vecka, för att vara sådär löjligt specifik, som alltid.

Två år senare, efter många "om" och "men", blev det officiellt igen. Den 9e mars 2008 - 
"Det tog mig först tretton år och fyrtiosju dagar, sen ytterligare två år och trettiotre dagar."

Något mer utöver detta, och det faktum som ÄR - än idag, krävs ingen större förklaring.
http://soundofsilence.blogg.se/2009/november/091114-det-kan-gora-ont-att-se-dig.html


101120 - "I know you are somewhere out there"

Till att börja med kan jag meddela att den ojämna uppdateringen kommer övergå i en daglig publikation hädanefter. Jag har nämligen bestämt mig för att följa trenden, och skriva om ett speciellt tema, varje dag - i trettio dagar. Detta innebär alltså att jag börjar avverka listan idag med att berätta lite "om mig", och får avsluta den lagomt på min artonårsdag med "ett sista ögonblick". Hah, eller eh.. ja, hehe. How-so-ever - here we go:

Dag 01 - Om mig
En övergripande presentation av vad jag heter, vem jag är och hur jag är väl kanske inte ses som nödvändigt, men lite kortdraget ska väl inte skada? Inledningsvis så föddes jag den 20e december 1992 på BB i Östersund för att senare få komma hem, sådär lagomt till julfirandet, och växa upp i ett mindre samhälle där alla vet allt om alla (och det du inte vet själv, vet andra) - också kallat Strömsund.

Med åren som följde skaffade jag mig en identitet och ett namn som jag under flera år kom att gå under - både i skolan som privat. Lillie kom inte bara att vara någonting jag kallades för, utan blev (för mig) också en livsstil och det kan väl tänkas att det faktiskt formade mig till den jag blev, eller spelade i alla fall en större roll, men mer ingående än så blir jag inte.

Under tiden i högstadiet, som var på Vattudalsskolan, samlade jag inte bara på mig en hel del erfarenheter, utan också en rad av fina minnen. Jag kom närmare min bästa vän och andra halva, men tillät också andra människor att närma sig och breddade därmed allt det sociala. Första året handlade mestadels om att undvika hjärtesorg och bara få vara, i sällskap av finare människor, men också utforska en hel del nya områden. Kärleken tog vid, och vad som stått överst på min "saker att göra innan jag dör"-lista (sedan sommaren -04) kom att bli verklighet. Men som alla vet brukar allt det vackra vara kort, och likaså det här..

Mer om detta i kommande inlägg, så jag lämnar livshistorian och går vidare med vem jag faktiskt är idag - och det: en bestämd brunögd och brunhårig tjej på sjutton år, som anser att siffran bara är en ålder och ingen livsstil. En fröken "Överanalys" - med långa rader av små ord, i en värld som inte alltid doftar smulpaj och/eller såpbubblor. En av "alla dem" - fortfarande med livet i behåll. Upptagen med det mesta, och likaså av den bästa (sedan snart tre år tillbaka), som jag också är förlovad med och snart får kalla sambo.

Med tre systrar och en bror på håll har jag aldrig kunnat definierat ordet familj, men ändå inte varit olyckligare för det då jag alltid omgetts av vänner som kunnat fylla ut tomrumet. 
Dock är också det här någonting som passerat, men än idag ett av det finaste jag har kvar.

Så, med detta sagt sätter jag punkt(.) och låter er undra över/ifrågasätta övrig information. Återkommer imorgon med "min första kärlek", även om jag redan omnämnt "den" här ovan.


101113 - "Tell me something sweet to get me by"

För att undvika felaktiga uppfattningar om en eventuell schizofreni, kan jag lika gärna understryka det faktum om att saker och ting inte är som de ska - dock med undantag för att allting, mer eller mindre, redan tidigare inte varit som det borde vara. Eller, ja.. jag.

För två år sedan satt jag trettio mil norrut, med framtiden liggandes vid fötterna och ett järngrepp om verkligheten. Men, för lika många dagar sen blev jag blind, blind och naiv. Medan allt fortsatte i vanlig takt valde jag att stanna, stanna för att lära mig andas. Även om det skulle ta tid, tid som innebar sömnlösa nätter och tårar, eller bara varade för en sekund. Ändå blev jag ståendes kvar. Ett steg.. två steg.. Men aldrig fram. Ständigt bakåt.

Det är minnen som rycker och sliter, vrider och vänder i mig. Det kväver mig - som ett täcke som far och sliter och rycker och vrider mig i neuroser. Kanske var det jag, kanske var det inte alls, och kanske var det mitt undermedvetna, eller helt enkelt livet. Men vad det än var så har det fastnat, klamrat sig fast och vägrar, än idag, låta mig gå.

"Det enda som tycks stannat upp och är precis som förut, det är mina bästa vänner, det är Emmy och Cristina. Fast med lite kortare hår, lite mer dåliga ovanor, på fel ställe i fel del av samhället. Men det spelar ingen roll, för hur lång tid det än går mellan gångerna så saknar jag er inte mindre, och det är skitsamma om någon försöker ta sig mellan oss, för det är lika svårt för dom att ta sig mellan som det är för oss att släppa dom inpå. Varför? För att vi är rädda om varandra, rädd att förlora någonting som betyder världen."

Minnen från en förlorad tid, en tid som passerat sitt bäst före-datum och aldrig kommer igen. En lördag, och närmare två år sedan. Det går för fort, och jag hinner inte riktigt med. Hann aldrig uppfatta vad som egentligen hände, hinner aldrig komma i underfund med vad orsaken egentligen var. Allt som lämnats kvar är ord, även om också dem förblir osagda.

"Vi kunde ha den bästa tiden i våra liv. Men jag tror inte att vi lever så länge till."
- Slutligen, och återigen, tack till Håkan Hellström. Det är genialiskt, och likaså: realistiskt.