soundofsilence

"..och så var jag halv, igen."

Precis så löd min statusrad i söndagskväll när världens finaste pojkvän lämnade mig för 1 veckas arbete, tjugosju mil norrut. Men även om det inte kom som en blixt från en klar himmel, den här gången, så gick luften ur mig. Det var rödsprängda ögon, svaga ben och tomhet på sjuka nivåer. Jag kände mig som världens gråaste människa i en värld full av liv, kort sagt. Det bör även tilläggas att om jag ska behöva gå igenom det här i slutet av varje vecka.. så kommer jag gå sönder. Åtminstone stundvis, och bit för bit.

Hur som helst och i alla fall så har jag fått tiden att gå (trots att timmar, minuter och sekunder känns som dagar, månader och år) genom att ta tag i saker och få någonting att hända. Det behöver inte bara vara att avsluta en uppgift - utan likaväl påbörja en. Så nu ligger jag inte bara steget före, utan har också någonting att fördriva dagarna med. Eller ja.. när ensamheten kommer ikapp, snarare.

Tisdagkväll, och ungefär 44 timmar kvar tills dess att mitt hjärta slår i takt med "någon" annans. Men annars då? Ja.. trots att jag är världens cry-baby emellanåt så har stamcell nummer ett förgyllt både gårdagen och dagens längsta timmar. Ett längre besök idag för att tillsammans baka två olika sorters matbröd bidrog inte bara till ett ggladare-jag, utan gjorde också att det tomrum som annars ekar tyst fylldes med värme och skratt.

Världens finaste mamma med ett hjärta av guld, kort sagt. Och med detta kryper jag ner i soffan, under täcket och inväntar ett samtal, för att därefter kunna sova någorlunda tryggt.