120417 - "Follow your heart and look for yourself"

Kvällar som den här, när ensamheten smyger sig på och fyller rummet med tomhet, kommer jag på mig med att sakna sådant som en gång varit, men som inte kommer i repris. Tonåren till att börja med. För trots all dramatik och avundsjuka fanns där ändå gemenskap och glädje. Så himla mycket jag vill få göra om - och igen. Likaväl förändra som återuppleva.

Ingenting är detsamma nu, som när man var fjorton år och kär, sådär långt upp över öronen förälskad. Eller femton år och lite av en upprorsmakare, sådär för att störa andra. Men också sexton år och självständig, sådär löjligt nöjd över livet. Nog för att jag ännu är långt upp över öronen förälskad, kan gå många på nerverna och tror mer på mig själv.

Ändå finns det tillfällen jag önskar att den där motstridiga tonåringen kunde få stå upp för mig och säga ifrån när det fick vara nog. Inte bara för att det gör så förbannat ont när folk antyder att jag kastar bort mitt liv, utan också för att de omedvetet begränsar min kunskap till ett område. Visst... jag sökte nog en - för mig, helt värdelöst utbildning som mestadels gav mig en skriftlig bekräftelse. Kanske var det ett fruktansvärt klokt beslut från min sida, att välja trygghet framför osäkerhet. Eller också jävligt dumt, att inte chansa och gå all-in. Som alla andra förväntade?

Mitt liv formas utifrån mina viljor, beslut och handlingar. Någonting jag ska kunna vara stolt över längre fram. Sen ifall någon "tycker att".. Jo, tack för omtanken, men återigen: 
Om jag har valt att tillbringa mitt liv med en människa som jag älskar att somna bredvid, vakna intill och spendera mina dagar med, så har jag även bestämt mig för att samtidigt älska samma kropp, samma själ, samma person, dag ut och dag in. Min poäng med detta?

Jag är trött på att behöva be om ursäkt för min livssituation, och än mer trött på att skämmas över min trygghet. Våra beslut är lika mycket mina som någon annans. Så vad sjutton finns det då att be om ursäkt för och än mindre skämmas över? Ingen-jävla-ting. Åtminstone inte när det gäller tvåsamheten och sådant där. Varken mer eller mindre.

120213 - "A reflected dream of a captured time"

Precis som sist, eller ja.. åtminstone nästan, har det blivit en del förändringar. Tillexempel - Solbacken 4B är numera ett minne blott, och jag är nu åter på den gata jag spenderat mina senare år på, även om det är med ett nytt nummer, i ett nytt liv. Någonting som "trettio mil bort" finns inte längre, och jag får spendera nästan alla nätter bredvid världens finaste, aven om en del av dem tillbringas sömnlösa i en Scania, mellan Strömsund och Ramsele.

Uppgifter och prov - såväl muntliga som skrifliiga, har jag lämnat bakom mig, även om MP08 fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Med studenten i bakhuvudet hade jag inte bara tagit mig förbi ett delmål, utan också en av de jobbigaste perioderna - hittills, i mitt liv, för med den kom bättre tider. Tack vare en himla-himla envis personlighet spenderade jag ungefär tre veckor i Sundsvall. Mestadels framför körkortsfaserna i en källare på Bankgatan 5, men också, och däremellan, lite med tre av fyra (ovärdeliga och helt fantastiska) syskon.

Den 21 juli åkte jag hem med glädjande besked och möttes av fina människor med fina ord, däribland mina helt ovetandes stamceller som höll på att spricka av stolhet. Utan stödet från min andra familj (och världens finaste som jag delar allting med) hade det förmodligen dröjt ytterligare innan jag tagit tag i detta. För att inte nämna Henke som under dessa veckor alltid fanns till hands, oavsett om det gällde datumparkering eller livet i ren allmänhet. Med körkortet i min ägo kunde jag - med glädje, bocka av ännu en milstolpe.

Ungefär en månad därpå packade vi väskorna och bilade 60 mil för att vidare sätta oss på flyget mot Rhodos, Grekland. Sex dagar tillbringade vi i värmen innan det blev att packa om och igen för att återgå till vardagen som inte innehöll spårade krogbesök, konstiga britter, cuba libre, kackerlackor, snabbmat för en billig krona, bloody mary, ölhävartävling och sånt där som bara händer på en utlandssemester (sånt där som borde hända, åtminstone).

Sommar blev höst, höst till vinter. Praktik på Simonssons övergick i en månads jobb på Café Saga, där jag fortfarande spenderar några timmar, jobb eller inte, med Marielle och Maria som förgyller dagarna och får allting bra att kännas lite bättre. Nitton år fyllda blev jag också, och även om världens finaste jobbade så kom familjerna på tårta. Julafton uppe på Bagdad, lite likt året innan fast än mysigare. Nyår hos Malin och Glenn i gemenskap med andra som firade in det nya året genom att titta på en brinnande julgran och dricka bubbel.

Och så var vi här.. 13 februari 2012, två veckor efter de kallaste dagarna där termometern visade närmare -35 grader. Så med detta, någonting som kan liknas en resumé av 2011, kan jag inget mer än hålla tummen och hoppas att det här året blir minst lika bra - minst!

110117 - "If you only knew what the future holds"

Nog för att den där 30-dagarslistan gick i stöpet, men inte trodde jag väl någonsin(?) att den skrivande delen skulle avta och.. försvinna helt och hållet (även om det faktiskt har sina anledningar). Nästan två månader har gått - och med dem tillkom förändringar jag tidigare bara kunnat drömma om. Det lilla gula är, till att börja med, inte längre "the place I call home", nej.. för med fyra banankartonger (som fylldes mer än en gång) och två-fyra längre resor flyttade jag in i en tvåa på 62kvm, ungefär 600m från stamcellerna. Förbannat skönt och än mer underbart, rent ut sagt. Jag kan i och med detta uppge en egen bostadsadress, och tillägga att jag delar den med min sambo (sådär jobbigt fjantigt.. men ändå så himla fint)!

Arton år blev jag också.. - vilket följdes av en debuterande utgång på juldagen, i sällskap av bättre människor. Dessförinnan hade julafton passerat (som tillbringades uppe på berget tillsammans med familjen Wallberg) - som förmodligen var en av de kallaste dagarna i december - men likaväl en av de li-ite bättre och l-ite finare. Vi peppade inför en oplanerad nyårsafton och blev inte det minsta besvikna, trots bristande intresse från annat håll.

Det nya året inleddes med en storslagen frukost i sällskap av pojkvän ett och två, för att fyra dagar därpå styra riktning mot Sundsvall, återigen, och ett 40-årskalas i världsklass. Oerhört mysigt och oslagbart trevligt, oavsett dåligt väglag och snöstorm.

Tillbaka på hemmaplan, med två fyllda papperspåsar från IKEA, tog vi en dag i taget (även om lördagkvällen blev impulsiv). Efter några samtal satt vi i bilen - påväg till Lövberga, där vi också spenderade större delen av kvällen, till längre inpå natten. En helt okej, och mer därtill, avslutning på tre efterlängtade och välbehövliga veckor. Nöjdare-tjej, för stunden.

- - --- -- --- - -
Med "allt det vackra är kort" i bakhuvudet kunde torsdagen inte kommit mer lägligt.
Efter vad som borde skrivas som årets värsta dag kom jag hem med "förhoppningar om regnbågar".. Men möttes istället av nyheter som egentligen skulle fått omvänd reaktion, OM det inte vore för att dessa inkluderade ensamhet från söndag-torsdag här framöver.

Trots ont i hjärtat försökte jag mig ändå på tappra försök till att undvika total k.a.o.s - ett som säkerligen fungerat, OM det inte vore för att vad-som-legat-i-luften hela tiden pendlat fram och tillbaka, blivit ändrat och sedan aktuellt. Detta är dessutom anledningen till varför skrivandet tas upp igen, för att jag helt enkelt inte orkar hålla tillbaka det som kväver mig.

Tjugosju mil, och jag hatar(!) varje meter. Det ekar numera tomt, och jag har drabbats av världens hemskaste separationsångest där "sömnlösa nätter och tårar väntar".. Återigen.


101113 - "Tell me something sweet to get me by"

För att undvika felaktiga uppfattningar om en eventuell schizofreni, kan jag lika gärna understryka det faktum om att saker och ting inte är som de ska - dock med undantag för att allting, mer eller mindre, redan tidigare inte varit som det borde vara. Eller, ja.. jag.

För två år sedan satt jag trettio mil norrut, med framtiden liggandes vid fötterna och ett järngrepp om verkligheten. Men, för lika många dagar sen blev jag blind, blind och naiv. Medan allt fortsatte i vanlig takt valde jag att stanna, stanna för att lära mig andas. Även om det skulle ta tid, tid som innebar sömnlösa nätter och tårar, eller bara varade för en sekund. Ändå blev jag ståendes kvar. Ett steg.. två steg.. Men aldrig fram. Ständigt bakåt.

Det är minnen som rycker och sliter, vrider och vänder i mig. Det kväver mig - som ett täcke som far och sliter och rycker och vrider mig i neuroser. Kanske var det jag, kanske var det inte alls, och kanske var det mitt undermedvetna, eller helt enkelt livet. Men vad det än var så har det fastnat, klamrat sig fast och vägrar, än idag, låta mig gå.

"Det enda som tycks stannat upp och är precis som förut, det är mina bästa vänner, det är Emmy och Cristina. Fast med lite kortare hår, lite mer dåliga ovanor, på fel ställe i fel del av samhället. Men det spelar ingen roll, för hur lång tid det än går mellan gångerna så saknar jag er inte mindre, och det är skitsamma om någon försöker ta sig mellan oss, för det är lika svårt för dom att ta sig mellan som det är för oss att släppa dom inpå. Varför? För att vi är rädda om varandra, rädd att förlora någonting som betyder världen."

Minnen från en förlorad tid, en tid som passerat sitt bäst före-datum och aldrig kommer igen. En lördag, och närmare två år sedan. Det går för fort, och jag hinner inte riktigt med. Hann aldrig uppfatta vad som egentligen hände, hinner aldrig komma i underfund med vad orsaken egentligen var. Allt som lämnats kvar är ord, även om också dem förblir osagda.

"Vi kunde ha den bästa tiden i våra liv. Men jag tror inte att vi lever så länge till."
- Slutligen, och återigen, tack till Håkan Hellström. Det är genialiskt, och likaså: realistiskt.


101028 - "I could have turned a different corner"

Är fröken "borta-med-vinden" back in business? Nä. Bara tillbaka på obestämd tid, en gång eller flera återstår att se - men för nu behöver jag helt enkelt bara någonstans att lämna över allt jag inte genom talspråk kan förmedla. Att jag lever börjar bli en aning uttjatat att varje gång inleda med, men för att lugna oroliga nerver så: jo, det gör jag, även om det knappt är så jag riktigt kan tro på det själv vissa dagar.

Känslan över att jag förmodligen tagit mig vatten över huvudet, och därmed ett för stort ansvar, är mer än bara en fånig illusion. Mina lediga dagar spenderas för det mesta på rygg, liggandes i sängen, oftast omedveten om omgivningen. Så förbannat oberörd för stunden, men ändå så långt ifrån den trygghet jag är van vid. Mellan varven känns även tiden stå stilla, trots att timmar, minuter och sekunder tickar förbi. Oftast mitt i förvirringen, när verkligheten kommer ikapp, och jag för en sekund glömmer bort att andas.

Men när allt kommer omkring är det inte vad som bekymrar mig mest, för jag lär mig, väl.


Vad som istället gör ont, så ont att ord känns överflödiga, är att jag inte orkar - alls. Utan bara står och ser på medan allt rinner ur händerna på mig. Allt jag någonsin velat ha och kämpat för att verkligen få, letar sig mellan fingrarna och försvinner, längre och längre bort.

Men "det här är be-your-own-star-show, det här är bit-ihop-och-sparka" (tacka vet jag Lars Winnerbäck). Vad kunde jag ha förväntat mig - mer än det här? Så löjligt naiv, och för stolt.


091114 - "Det kan göra ont att se dig"

Då och då kommer jag på mig själv med att underskatta kärlek. 
Ibland nöjer man sig med att bara titta och drömma, och man kan leva en hel vecka på att "han såg på mig". När man fått den där känslan i magen från blicken som säger allt, "du är värd att dö för". 

"Vi" är känslan att bara få finnas till utan några förhoppningar, utan tvång. Den sköna känslan som omringar oss när vi går på stan, hand i hand, bara för att få visa upp någon som ingen annan får, visa upp att vi har hittat rätt. Och jag är känner mig så förbannat stolt varje gång. Så stolt att ord känns överflödiga.

Jag är löjligt nöjd över att vi är närmare varandra än vad någon annan får. Att få vara så nära att det inte finns någon luft emellan oss. Andetagen i nacken och rysningar längs hela ryggraden gör det lätt att förstå att man trivs med livet ibland och att det faktiskt har sina goda stunder, studer som man vill uppleva igen, igen och igen.
 
Du är den jag älskar att somna bredvid, vakna intill och spendera mina dagar med. Den som får mitt hjärta att snurra i rätt riktning och att fortfarande vakna, nykär, med ett leende på läpparna. Omedvetet får du mig att fortsätta älska samma kropp, samma själ, samma person, dag ut & dag in.

Den ende som i mina ögon är, om ens möjligt, ännu vackrare när du sover. Som får mig att skratta av att bara finnas till. Du är den ende som får mig att räkna alla tankar av saknad när du inte är nära. Saknad som inte försvinner. Kort sagt, du är den jag älskar mer än allt. 



"At this moment, there are 6,470,818,671 people in the world. 
Six billion people in the world, six billion souls. And sometimes, all you need is one."


RSS 2.0