soundofsilence

"Barndomsjular", att få vara liten, är någonting man (läs: jag) saknar, mer eller mindre.

Julpyntandet började traditionsenligt redan vid första advent där de färgglada gardinerna varje år byttes ut mot gardiner med tomtemotiv, och de klarröda juldukarna återigen kastades upp på borden. Varenda tom yta pryddes med en porslinstomte, ängel eller våra egna julkonstverk från dagis/förskola, och i nästan varje fönster hängdes eller ställdes en julstjärna, altenativt adventsljusstake, upp.

Det spelades alltid gammal hederlig julmusik med Carola, Christer Sjögren, barnakörer, m.fl. och redan innan julbaket hade jag konstigt nog ont i magen av all pepparkaksdeg. Varenda decembermorgon, fram till den 24:e, inleddes med diverse julkalendrar, och det luktade glögg, nejlika.. ja, jul i hela huset. (Nejlika även? Hahah!)

Dagen innan julafton var det alltid dags att klä granen, och förarbetet med "den där jävla" julgransbelysningen var alltid tilldelat pappa. Därefter kunde jag, mamma och storasyster (när hon fortfarande bodde hemma) pynta med glitter, hänga upp blänkande julkulori alla dess färger och former, hemmagjorda smällkarameller, polkagrisar och så vidare.

Nu för tiden är det inte alls samma tillställning. Alla gör sitt, fast på skilda håll. Och större delen av "dagarna före" ägnas åt att hoppas på att man återigen kommer att få uppleva en vit jul med metervis av snö. Annat var det förr, när man var liten, och det enda man egentligen fasade var den där vitskäggiga gubben som envisades med att skratta högt och tigga kramar, innan man slutligen såg sambandet mellan pappas årliga tidningsinköp och det tillfälliga besöket.. När man blev äldre det vill säga. Så kort sagt - det VAR bättre förr.