soundofsilence

Dag 06 - Min bästa vän
12 år och 8 månader. Det är 4 630 dagar.
Den tjugofemte mars för ganska precis tolv år och 8 månader sedan hade mina föräldrar bestämt sig för att slå på stort och skaffa hus (eller ja.. det var datumet för vår första natt som vi spenderade i det lilla gula på Länsmansgatan 17). Värdelöst och tråkigt tyckte jag som stormtrivdes i våran lägenhet bland mina dåvarande lekkamrater(?!). Hur som helst, flytten skedde till ett gult hus (som redan tidigare nämnt), med en övervåning, nedervåning och källare. Vad jag dock inte visste då, var att m-i-n andra halva var bosatt på gården intill. 

För att göra en lång historia kort: "Jag flyttade hit, och sen så satt våra gårdar ihop lika ofta som man såg oss tillsammans. Vi var åtskiljaktiga som små, och är det fortfarande." Mer eller mindre, även om det är långt mellan gångerna vi ses så är definitionen av "oss" och "vi" oförändrad. När "noll meter, samma gårdar men skilda hus, är för långt bort", kan väl tio mil bara göra än mer än förbannat ont, även om avståndet fortfarande inte gör någon skillnad. Fröken Marklund är och kommer alltid att vara nummer ett för mig, oavsett, för efter snart tretton år tillsammans så är nästan två år "utan" varandra som en fis i rymden.

Dag 05 - Vad är kärlek?
Som jag redan tidigare, och vid flera tillfällen, klargjort är kärlek en stimulans för hjärtat under samtidig lokalbedövning av förståndet. I det stora hela alltså, medan det för mig också innehåller en hel del människor och mindre känslor - olika för tillfällen, situationer och personer. Inte för att göra någon större skillnad på dessa, men "mer eller mindre" trots allt.

Sedan två år och, snart, nio månader tillbaka har jag kunnat definiera ordet "kärlek" på ett annat sätt än tidigare och innan. Detta på grund av, eller tack vare, världens finaste kille som inte bara är allt jag någonsin önskat och velat haft, utan också ger mig så mycket mer än vad som borde vara tillåtet och är känslomässigt möjligt.

Därefter kommer vänskap, eller ja.. inte efter, men ni fattar poängen?
Vänner är någonting jag alltid varit omgiven av under hela min uppväxt, några få fortfarande kvar från förr, medan andra vände kappan efter vinden - så att säga. 
Ingen nämnd, och ingen glömd, för att göra det så enkelt som möjligt.

Kort sagt är kärlek inte bara någonting som alltid funnits i närheten och till hands, utan har allt eftersom också blivit någonting som fått ännu större betydelse - även om det ibland är på gott och ont eller fortfarande med en hel del undantag. Så som det alltid varit, väl.

Ni vet väl att löften är till för att brytas? Eh.. hehe. Nä. Men gårdagen spenderades på annat håll - och i viktigare ärenden, så publiceringen av "min första kärlek" fick helt enkelt utebli. Får dock anstränga mig dubbelt så mycket idag och använda hjärnan extra mycket. Men nog tjatat!

Dag 02 - Min första kärlek
Så som många redan vet så är jag sedan tre år tillbaka upptagen med och av världens finaste människa. Precis som vem som helst, fast ändå så mycket mer än alla andra. Inte bara speciell och unik, utan också förbannat fin(/-ast) och otroligt vacker - rakt igenom.

Under första dagarna av sommarlovet -04, och den kommande ledigheten, befann jag mig inte bara i världens bästa sällskap, utan också under samma tak som världens bästa sällskaps familjemedlemmar - varav en jag fann lite mer intressant än de övriga, yngre tre.

Bortsett från alla löjliga "får-jag-chans-på?"-förhållanden under låg- och mellanstadiet hade jag aldrig tidigare känt mig så förbannat stolt som vid det första närmandet, trots att det bara var genom en kortare omfamning utan större betydelse. Ändå kom det att bli ett av de tillfällen jag sent glömmer. Ett hastigt ögonblick i en, mer eller mindre, blind situation. Va?

Ja, det var åtminstone så jag hann uppfatta allt - även om det inte blev mer än så den här gången. En längre vänskap med känslor som uttrycktes periodsvis, och något, åtminstone.

Den 17e januari 2006 var första gången, sedan följde den 5e februari som kom att bli våran dag. Dagar blev till veckor som övergick i månader, en tid som innehöll mer "tårar och sömnlösa nätter" än "förhoppningar och regnbågar" - men that's life, antar jag. Och det var första gången. Åtta månader och en vecka, för att vara sådär löjligt specifik, som alltid.

Två år senare, efter många "om" och "men", blev det officiellt igen. Den 9e mars 2008 - 
"Det tog mig först tretton år och fyrtiosju dagar, sen ytterligare två år och trettiotre dagar."

Något mer utöver detta, och det faktum som ÄR - än idag, krävs ingen större förklaring.
http://soundofsilence.blogg.se/2009/november/091114-det-kan-gora-ont-att-se-dig.html

Till att börja med kan jag meddela att den ojämna uppdateringen kommer övergå i en daglig publikation hädanefter. Jag har nämligen bestämt mig för att följa trenden, och skriva om ett speciellt tema, varje dag - i trettio dagar. Detta innebär alltså att jag börjar avverka listan idag med att berätta lite "om mig", och får avsluta den lagomt på min artonårsdag med "ett sista ögonblick". Hah, eller eh.. ja, hehe. How-so-ever - here we go:

Dag 01 - Om mig
En övergripande presentation av vad jag heter, vem jag är och hur jag är väl kanske inte ses som nödvändigt, men lite kortdraget ska väl inte skada? Inledningsvis så föddes jag den 20e december 1992 på BB i Östersund för att senare få komma hem, sådär lagomt till julfirandet, och växa upp i ett mindre samhälle där alla vet allt om alla (och det du inte vet själv, vet andra) - också kallat Strömsund.

Med åren som följde skaffade jag mig en identitet och ett namn som jag under flera år kom att gå under - både i skolan som privat. Lillie kom inte bara att vara någonting jag kallades för, utan blev (för mig) också en livsstil och det kan väl tänkas att det faktiskt formade mig till den jag blev, eller spelade i alla fall en större roll, men mer ingående än så blir jag inte.

Under tiden i högstadiet, som var på Vattudalsskolan, samlade jag inte bara på mig en hel del erfarenheter, utan också en rad av fina minnen. Jag kom närmare min bästa vän och andra halva, men tillät också andra människor att närma sig och breddade därmed allt det sociala. Första året handlade mestadels om att undvika hjärtesorg och bara få vara, i sällskap av finare människor, men också utforska en hel del nya områden. Kärleken tog vid, och vad som stått överst på min "saker att göra innan jag dör"-lista (sedan sommaren -04) kom att bli verklighet. Men som alla vet brukar allt det vackra vara kort, och likaså det här..

Mer om detta i kommande inlägg, så jag lämnar livshistorian och går vidare med vem jag faktiskt är idag - och det: en bestämd brunögd och brunhårig tjej på sjutton år, som anser att siffran bara är en ålder och ingen livsstil. En fröken "Överanalys" - med långa rader av små ord, i en värld som inte alltid doftar smulpaj och/eller såpbubblor. En av "alla dem" - fortfarande med livet i behåll. Upptagen med det mesta, och likaså av den bästa (sedan snart tre år tillbaka), som jag också är förlovad med och snart får kalla sambo.

Med tre systrar och en bror på håll har jag aldrig kunnat definierat ordet familj, men ändå inte varit olyckligare för det då jag alltid omgetts av vänner som kunnat fylla ut tomrumet. 
Dock är också det här någonting som passerat, men än idag ett av det finaste jag har kvar.

Så, med detta sagt sätter jag punkt(.) och låter er undra över/ifrågasätta övrig information. Återkommer imorgon med "min första kärlek", även om jag redan omnämnt "den" här ovan.

För att undvika felaktiga uppfattningar om en eventuell schizofreni, kan jag lika gärna understryka det faktum om att saker och ting inte är som de ska - dock med undantag för att allting, mer eller mindre, redan tidigare inte varit som det borde vara. Eller, ja.. jag.

För två år sedan satt jag trettio mil norrut, med framtiden liggandes vid fötterna och ett järngrepp om verkligheten. Men, för lika många dagar sen blev jag blind, blind och naiv. Medan allt fortsatte i vanlig takt valde jag att stanna, stanna för att lära mig andas. Även om det skulle ta tid, tid som innebar sömnlösa nätter och tårar, eller bara varade för en sekund. Ändå blev jag ståendes kvar. Ett steg.. två steg.. Men aldrig fram. Ständigt bakåt.

Det är minnen som rycker och sliter, vrider och vänder i mig. Det kväver mig - som ett täcke som far och sliter och rycker och vrider mig i neuroser. Kanske var det jag, kanske var det inte alls, och kanske var det mitt undermedvetna, eller helt enkelt livet. Men vad det än var så har det fastnat, klamrat sig fast och vägrar, än idag, låta mig gå.

"Det enda som tycks stannat upp och är precis som förut, det är mina bästa vänner, det är Emmy och Cristina. Fast med lite kortare hår, lite mer dåliga ovanor, på fel ställe i fel del av samhället. Men det spelar ingen roll, för hur lång tid det än går mellan gångerna så saknar jag er inte mindre, och det är skitsamma om någon försöker ta sig mellan oss, för det är lika svårt för dom att ta sig mellan som det är för oss att släppa dom inpå. Varför? För att vi är rädda om varandra, rädd att förlora någonting som betyder världen."

Minnen från en förlorad tid, en tid som passerat sitt bäst före-datum och aldrig kommer igen. En lördag, och närmare två år sedan. Det går för fort, och jag hinner inte riktigt med. Hann aldrig uppfatta vad som egentligen hände, hinner aldrig komma i underfund med vad orsaken egentligen var. Allt som lämnats kvar är ord, även om också dem förblir osagda.

"Vi kunde ha den bästa tiden i våra liv. Men jag tror inte att vi lever så länge till."
- Slutligen, och återigen, tack till Håkan Hellström. Det är genialiskt, och likaså: realistiskt.

Och med mindre än en månad kvar till första advent har morgondagens to-do listats. För den trögtänkte innebär det givetvis att jag kommer spendera fredagen på annat håll, och förmodligen inte komma hem tomhänt. Till mig eller från mig var väl en annan sak. Ehe! 

Förra årets julklappsinhandling påbörjades redan i mitten av oktober, för att vidare delas upp under november och december, mest på grund av den ekonomiska sakens skull. Men i år är det nytt, större, bättre (eller ja, bättre åtminstone). För även om allt vad detta medför faktiskt har sin charm, tänkte jag ändå försöka mig på att få detta ur världen redan imorgon, så gott som i alla fall. Och nu med sällskap, bättre och finare sådant.

Så för att ursäkta en kortare tids frånvaro i förväg har jag nu klartgjort vad min lediga tid kommer betyda, förutom uppgifter och projket. Mestadels för att göra någonting mer eller mindre opersonligt till det motsatta. Lite mer jag helt enkelt. Tillsvidare får ni nöja er med glesa uppdateringar, förmodligen ordlösa sådana också - men "mer än tusen ord" var det!

Det finns förmodligen ett tiotal andra, mer lättsammare, alternativ för att frigöra sig från människor med ord som bara sårar. Ändå väljer jag att vända ryggen till och stänga någon ute, även om det innebär hårda sparkar och slag mot tryggheten. Men jag ljuger bara för mig själv om jag försöker släta över den bisarra verkligheten och vardagliga oron (ja, min verklighet och oro) när hjärtat hela tiden skriker stopp.

Förr kunde jag inte ens förmå mig själv att låta liknande tankar och känslor få ta plats, men sedan en kortare tid tillbaka har jag tagit ställning mot det som faktiskt gör mer ont än gott. Och jag gör det med huvudet högt, för nu, nu kryper jag inte längre. Det är inte jag som gör mig liten och ska skämmas, för jag har fortfarande min värdighet kvar. Även om det bara är en liten del, så har jag åtminstone mer än bara livet i behåll. Jag är mer, mer än du.

"Mitt fel är ditt fel" men "det finns någonting vackert i ett nederlag".
Det gör så ont att nåt så nära kan va så långt bort, minst sagt - och tack till Håkan, för den.

För att spendera dagens långsammaste timmar genom att inte göra någonting, är jag ändå förbannat effektiv. Har hunnit med både det enda och det andra - utan att riktigt kunna återge sysselsättningen, men det är väl okej! Fick hopp om livet efter besöket på HSB, även om jag tappade greppet om verkligheten lika snabbt under tandläkarbesöket (det var mer terapi än flourlackning, för att göra en lång historia kort). 

Och visst, med all förståelse för att folk faktiskt "försöker" och "vill". Men jag menar.. kom igen?! Det är ingen mening att uppmuntra eller rådge mig till vidare samtal och behandling, för efter snart ett års erfarenhet av detta har jag konstaterat att rekomenderade metoder faktiskt inte fungerar på alla. För så är det ju. Mer eller mindre individuellt, från människa till människa, att rannsaka sig själv för att ta sig ur en såväl svår som tung period. Ibland kan det krävas mer från annat håll, eller också inte alls - varken från någon, eller något annat.

I mitt fall är jag mest tacksam över att mina behov blivit uppmärksammade, och att det faktiskt funnits några bakom mig som ställt upp, även om det varit kaos och en hel del förvirring. För precis som med allting annat kan man inte bara ge någon facit i hand utan minsta lilla insikt eller förklaring, och därefter lämna dem ståendes på egna ben i förtroende om att DET var lösningen på "problemet". Riktigt så enkelt är det väl inte.

Hur som helst var syftet med detta egentligen en uppmaning för att man kanske gör sig själv en tjänst genom att inte försöka förstå så mycket, och hellre acceptera. Frågor kan vara okej, och ÄR okej, men när det leder vidare till ett tjugominuters samtal (där empatisering och övertalning ligger som grund) - är det inte "okej" längre.

Dagens mest energikrävande händelse är nu lämnad bakom mig, och nu: kvällsfika bestående av mackor, fruktsallad/kesoröra och te. Därefter är det tänkt att jag ska göra ett försök på historian (även om det kommer sluta med att jag fortsätter räkna ner timmar, minuter och sekunder tills världens finaste kommer och håller mig sällskap igen). Eh.. hehe, ja.