101113 - "Tell me something sweet to get me by"
För att undvika felaktiga uppfattningar om en eventuell schizofreni, kan jag lika gärna understryka det faktum om att saker och ting inte är som de ska - dock med undantag för att allting, mer eller mindre, redan tidigare inte varit som det borde vara. Eller, ja.. jag.
För två år sedan satt jag trettio mil norrut, med framtiden liggandes vid fötterna och ett järngrepp om verkligheten. Men, för lika många dagar sen blev jag blind, blind och naiv. Medan allt fortsatte i vanlig takt valde jag att stanna, stanna för att lära mig andas. Även om det skulle ta tid, tid som innebar sömnlösa nätter och tårar, eller bara varade för en sekund. Ändå blev jag ståendes kvar. Ett steg.. två steg.. Men aldrig fram. Ständigt bakåt.
Det är minnen som rycker och sliter, vrider och vänder i mig. Det kväver mig - som ett täcke som far och sliter och rycker och vrider mig i neuroser. Kanske var det jag, kanske var det inte alls, och kanske var det mitt undermedvetna, eller helt enkelt livet. Men vad det än var så har det fastnat, klamrat sig fast och vägrar, än idag, låta mig gå.
"Det enda som tycks stannat upp och är precis som förut, det är mina bästa vänner, det är Emmy och Cristina. Fast med lite kortare hår, lite mer dåliga ovanor, på fel ställe i fel del av samhället. Men det spelar ingen roll, för hur lång tid det än går mellan gångerna så saknar jag er inte mindre, och det är skitsamma om någon försöker ta sig mellan oss, för det är lika svårt för dom att ta sig mellan som det är för oss att släppa dom inpå. Varför? För att vi är rädda om varandra, rädd att förlora någonting som betyder världen."
Minnen från en förlorad tid, en tid som passerat sitt bäst före-datum och aldrig kommer igen. En lördag, och närmare två år sedan. Det går för fort, och jag hinner inte riktigt med. Hann aldrig uppfatta vad som egentligen hände, hinner aldrig komma i underfund med vad orsaken egentligen var. Allt som lämnats kvar är ord, även om också dem förblir osagda.
"Vi kunde ha den bästa tiden i våra liv. Men jag tror inte att vi lever så länge till."
- Slutligen, och återigen, tack till Håkan Hellström. Det är genialiskt, och likaså: realistiskt.
det får väl låta hur jävla klyschigt det vill, men människor som är menade att vara tillsammans hittar tillbaka till varandra och är i slutändan det. tillsammans, alltså. det har varit fruktansvärt stökigt ett tag nu (ett alldeles för långt tag), men du har varit det bästa jag haft och har, min bättre hälft, partner in crime och.. helt enkelt min bästa vän i tolv år nu. Det krävs mycket mer än två stökiga år för att ens lyckas försöka ta sig emellan det. vi behöver bara landa på fötterna, tror jag. som svampbob och patrick(!!!!), som tågen älskar rälsen, som barnen älskar julen, som korten älskar turen och som jag älskar dig!
