soundofsilence

Det finns förmodligen ett tiotal andra, mer lättsammare, alternativ för att frigöra sig från människor med ord som bara sårar. Ändå väljer jag att vända ryggen till och stänga någon ute, även om det innebär hårda sparkar och slag mot tryggheten. Men jag ljuger bara för mig själv om jag försöker släta över den bisarra verkligheten och vardagliga oron (ja, min verklighet och oro) när hjärtat hela tiden skriker stopp.

Förr kunde jag inte ens förmå mig själv att låta liknande tankar och känslor få ta plats, men sedan en kortare tid tillbaka har jag tagit ställning mot det som faktiskt gör mer ont än gott. Och jag gör det med huvudet högt, för nu, nu kryper jag inte längre. Det är inte jag som gör mig liten och ska skämmas, för jag har fortfarande min värdighet kvar. Även om det bara är en liten del, så har jag åtminstone mer än bara livet i behåll. Jag är mer, mer än du.

"Mitt fel är ditt fel" men "det finns någonting vackert i ett nederlag".
Det gör så ont att nåt så nära kan va så långt bort, minst sagt - och tack till Håkan, för den.