100622 - "There just must be more to life than this"
Jag har, i flera dagar, påbörjat inlägg där en total lycka varit huvudämnet. Inte minst för att jag har världens finaste pojkvän (som gör mig lyckligare än någon annan), världens bästa vän och andra bättre vänner, utan också för att allting utöver bra och bättre känns (som tidigare skrivet) så förbannat långt bort.. enda tills idag och ganska nyss.
Precis som många andra använder jag mig av en extern hårddisk där jag sparar allt ifrån bilder, filmer och musik till dokument och större uppgifter. Och precis som många andra förlitar jag mig på att åtminstone DEN ska hålla, eller kunna gå att rädda, för/mot diverse skador och incidenter. Men efter imorse (då jag letade efter bilder som senare skulle taggas), och därefter - nio timmars genomsökande av den externa, kan jag nästan konstatera att vädret i söndags är vad som orsakat att världen rasat, eller nä.. min värld.
Att en hel del musik och dokument troligtvis inte går att rädda är väl kanske inget att direkt hurra över, men vad jag oroar mig mer över är alla bilder (även om dem innan juli -08 finns kvar på stationära) som också försvinner. Alla bilder, av vilka - nästan, alla kan ses som den viktigare delen av mitt, nästan, halva liv.
Visst kan jag väl tycka att någonting materiellt är mindre värt än om NÅGON kommit till skada, men fortfarande känns det så förbannat tomt. Allt från nästan två år tillbaka.. roadtrips, bättre/bra/mindre bra kvällar, Göteborg, Svaningen/"Höjda"? En hel del skratt och glädje, till hjärtesorg och nedstämdhet - detta dock på gott och ont. Det är vad som kommer ha, eller också redan har, gått förlorat. Tillfällen och stunder jag förevigat? VA?!
Nä, det känns inte ens möjligt.. Även om jag i ren panik lämnat ifrån mig halva mitt liv, i hopp om att återfå det senaste innehållet, så verkar det omöjliga, helt plötsligt, möjligt. Välkommen tillbaka till verkligheten! ..med "ont i hjärtat", och allt vad det innebär.
Precis som många andra använder jag mig av en extern hårddisk där jag sparar allt ifrån bilder, filmer och musik till dokument och större uppgifter. Och precis som många andra förlitar jag mig på att åtminstone DEN ska hålla, eller kunna gå att rädda, för/mot diverse skador och incidenter. Men efter imorse (då jag letade efter bilder som senare skulle taggas), och därefter - nio timmars genomsökande av den externa, kan jag nästan konstatera att vädret i söndags är vad som orsakat att världen rasat, eller nä.. min värld.
Att en hel del musik och dokument troligtvis inte går att rädda är väl kanske inget att direkt hurra över, men vad jag oroar mig mer över är alla bilder (även om dem innan juli -08 finns kvar på stationära) som också försvinner. Alla bilder, av vilka - nästan, alla kan ses som den viktigare delen av mitt, nästan, halva liv.
Visst kan jag väl tycka att någonting materiellt är mindre värt än om NÅGON kommit till skada, men fortfarande känns det så förbannat tomt. Allt från nästan två år tillbaka.. roadtrips, bättre/bra/mindre bra kvällar, Göteborg, Svaningen/"Höjda"? En hel del skratt och glädje, till hjärtesorg och nedstämdhet - detta dock på gott och ont. Det är vad som kommer ha, eller också redan har, gått förlorat. Tillfällen och stunder jag förevigat? VA?!
Nä, det känns inte ens möjligt.. Även om jag i ren panik lämnat ifrån mig halva mitt liv, i hopp om att återfå det senaste innehållet, så verkar det omöjliga, helt plötsligt, möjligt. Välkommen tillbaka till verkligheten! ..med "ont i hjärtat", och allt vad det innebär.
Kommentarer
Postat av: tess
MEN FY FAN, jag hade reagerat exakt likadant. Mina minnen - mina bilder - är av så stor betydelse att det inte går att uttrycka i ord. Jag tycker ärligt riktigt rejält synd om dig, och jag måste pussa lite på min externa nu.. eheh. men du, vad hände med den då?
<3
Trackback
