soundofsilence

f
o
r
e
v
e
r

n
e
v
e
r

e
n
d
s


1 095 dagar, 36 månader, 3 år
ord & meningar är överflödiga


..men jag älskar dig fortfarande.

"..och så var jag halv, igen."

Precis så löd min statusrad i söndagskväll när världens finaste pojkvän lämnade mig för 1 veckas arbete, tjugosju mil norrut. Men även om det inte kom som en blixt från en klar himmel, den här gången, så gick luften ur mig. Det var rödsprängda ögon, svaga ben och tomhet på sjuka nivåer. Jag kände mig som världens gråaste människa i en värld full av liv, kort sagt. Det bör även tilläggas att om jag ska behöva gå igenom det här i slutet av varje vecka.. så kommer jag gå sönder. Åtminstone stundvis, och bit för bit.

Hur som helst och i alla fall så har jag fått tiden att gå (trots att timmar, minuter och sekunder känns som dagar, månader och år) genom att ta tag i saker och få någonting att hända. Det behöver inte bara vara att avsluta en uppgift - utan likaväl påbörja en. Så nu ligger jag inte bara steget före, utan har också någonting att fördriva dagarna med. Eller ja.. när ensamheten kommer ikapp, snarare.

Tisdagkväll, och ungefär 44 timmar kvar tills dess att mitt hjärta slår i takt med "någon" annans. Men annars då? Ja.. trots att jag är världens cry-baby emellanåt så har stamcell nummer ett förgyllt både gårdagen och dagens längsta timmar. Ett längre besök idag för att tillsammans baka två olika sorters matbröd bidrog inte bara till ett ggladare-jag, utan gjorde också att det tomrum som annars ekar tyst fylldes med värme och skratt.

Världens finaste mamma med ett hjärta av guld, kort sagt. Och med detta kryper jag ner i soffan, under täcket och inväntar ett samtal, för att därefter kunna sova någorlunda tryggt.

Nog för att den där 30-dagarslistan gick i stöpet, men inte trodde jag väl någonsin(?) att den skrivande delen skulle avta och.. försvinna helt och hållet (även om det faktiskt har sina anledningar). Nästan två månader har gått - och med dem tillkom förändringar jag tidigare bara kunnat drömma om. Det lilla gula är, till att börja med, inte längre "the place I call home", nej.. för med fyra banankartonger (som fylldes mer än en gång) och två-fyra längre resor flyttade jag in i en tvåa på 62kvm, ungefär 600m från stamcellerna. Förbannat skönt och än mer underbart, rent ut sagt. Jag kan i och med detta uppge en egen bostadsadress, och tillägga att jag delar den med min sambo (sådär jobbigt fjantigt.. men ändå så himla fint)!

Arton år blev jag också.. - vilket följdes av en debuterande utgång på juldagen, i sällskap av bättre människor. Dessförinnan hade julafton passerat (som tillbringades uppe på berget tillsammans med familjen Wallberg) - som förmodligen var en av de kallaste dagarna i december - men likaväl en av de li-ite bättre och l-ite finare. Vi peppade inför en oplanerad nyårsafton och blev inte det minsta besvikna, trots bristande intresse från annat håll.

Det nya året inleddes med en storslagen frukost i sällskap av pojkvän ett och två, för att fyra dagar därpå styra riktning mot Sundsvall, återigen, och ett 40-årskalas i världsklass. Oerhört mysigt och oslagbart trevligt, oavsett dåligt väglag och snöstorm.

Tillbaka på hemmaplan, med två fyllda papperspåsar från IKEA, tog vi en dag i taget (även om lördagkvällen blev impulsiv). Efter några samtal satt vi i bilen - påväg till Lövberga, där vi också spenderade större delen av kvällen, till längre inpå natten. En helt okej, och mer därtill, avslutning på tre efterlängtade och välbehövliga veckor. Nöjdare-tjej, för stunden.

- - --- -- --- - -
Med "allt det vackra är kort" i bakhuvudet kunde torsdagen inte kommit mer lägligt.
Efter vad som borde skrivas som årets värsta dag kom jag hem med "förhoppningar om regnbågar".. Men möttes istället av nyheter som egentligen skulle fått omvänd reaktion, OM det inte vore för att dessa inkluderade ensamhet från söndag-torsdag här framöver.

Trots ont i hjärtat försökte jag mig ändå på tappra försök till att undvika total k.a.o.s - ett som säkerligen fungerat, OM det inte vore för att vad-som-legat-i-luften hela tiden pendlat fram och tillbaka, blivit ändrat och sedan aktuellt. Detta är dessutom anledningen till varför skrivandet tas upp igen, för att jag helt enkelt inte orkar hålla tillbaka det som kväver mig.

Tjugosju mil, och jag hatar(!) varje meter. Det ekar numera tomt, och jag har drabbats av världens hemskaste separationsångest där "sömnlösa nätter och tårar väntar".. Återigen.

Dag 06 - Min bästa vän
12 år och 8 månader. Det är 4 630 dagar.
Den tjugofemte mars för ganska precis tolv år och 8 månader sedan hade mina föräldrar bestämt sig för att slå på stort och skaffa hus (eller ja.. det var datumet för vår första natt som vi spenderade i det lilla gula på Länsmansgatan 17). Värdelöst och tråkigt tyckte jag som stormtrivdes i våran lägenhet bland mina dåvarande lekkamrater(?!). Hur som helst, flytten skedde till ett gult hus (som redan tidigare nämnt), med en övervåning, nedervåning och källare. Vad jag dock inte visste då, var att m-i-n andra halva var bosatt på gården intill. 

För att göra en lång historia kort: "Jag flyttade hit, och sen så satt våra gårdar ihop lika ofta som man såg oss tillsammans. Vi var åtskiljaktiga som små, och är det fortfarande." Mer eller mindre, även om det är långt mellan gångerna vi ses så är definitionen av "oss" och "vi" oförändrad. När "noll meter, samma gårdar men skilda hus, är för långt bort", kan väl tio mil bara göra än mer än förbannat ont, även om avståndet fortfarande inte gör någon skillnad. Fröken Marklund är och kommer alltid att vara nummer ett för mig, oavsett, för efter snart tretton år tillsammans så är nästan två år "utan" varandra som en fis i rymden.

Dag 05 - Vad är kärlek?
Som jag redan tidigare, och vid flera tillfällen, klargjort är kärlek en stimulans för hjärtat under samtidig lokalbedövning av förståndet. I det stora hela alltså, medan det för mig också innehåller en hel del människor och mindre känslor - olika för tillfällen, situationer och personer. Inte för att göra någon större skillnad på dessa, men "mer eller mindre" trots allt.

Sedan två år och, snart, nio månader tillbaka har jag kunnat definiera ordet "kärlek" på ett annat sätt än tidigare och innan. Detta på grund av, eller tack vare, världens finaste kille som inte bara är allt jag någonsin önskat och velat haft, utan också ger mig så mycket mer än vad som borde vara tillåtet och är känslomässigt möjligt.

Därefter kommer vänskap, eller ja.. inte efter, men ni fattar poängen?
Vänner är någonting jag alltid varit omgiven av under hela min uppväxt, några få fortfarande kvar från förr, medan andra vände kappan efter vinden - så att säga. 
Ingen nämnd, och ingen glömd, för att göra det så enkelt som möjligt.

Kort sagt är kärlek inte bara någonting som alltid funnits i närheten och till hands, utan har allt eftersom också blivit någonting som fått ännu större betydelse - även om det ibland är på gott och ont eller fortfarande med en hel del undantag. Så som det alltid varit, väl.

Ni vet väl att löften är till för att brytas? Eh.. hehe. Nä. Men gårdagen spenderades på annat håll - och i viktigare ärenden, så publiceringen av "min första kärlek" fick helt enkelt utebli. Får dock anstränga mig dubbelt så mycket idag och använda hjärnan extra mycket. Men nog tjatat!

Dag 02 - Min första kärlek
Så som många redan vet så är jag sedan tre år tillbaka upptagen med och av världens finaste människa. Precis som vem som helst, fast ändå så mycket mer än alla andra. Inte bara speciell och unik, utan också förbannat fin(/-ast) och otroligt vacker - rakt igenom.

Under första dagarna av sommarlovet -04, och den kommande ledigheten, befann jag mig inte bara i världens bästa sällskap, utan också under samma tak som världens bästa sällskaps familjemedlemmar - varav en jag fann lite mer intressant än de övriga, yngre tre.

Bortsett från alla löjliga "får-jag-chans-på?"-förhållanden under låg- och mellanstadiet hade jag aldrig tidigare känt mig så förbannat stolt som vid det första närmandet, trots att det bara var genom en kortare omfamning utan större betydelse. Ändå kom det att bli ett av de tillfällen jag sent glömmer. Ett hastigt ögonblick i en, mer eller mindre, blind situation. Va?

Ja, det var åtminstone så jag hann uppfatta allt - även om det inte blev mer än så den här gången. En längre vänskap med känslor som uttrycktes periodsvis, och något, åtminstone.

Den 17e januari 2006 var första gången, sedan följde den 5e februari som kom att bli våran dag. Dagar blev till veckor som övergick i månader, en tid som innehöll mer "tårar och sömnlösa nätter" än "förhoppningar och regnbågar" - men that's life, antar jag. Och det var första gången. Åtta månader och en vecka, för att vara sådär löjligt specifik, som alltid.

Två år senare, efter många "om" och "men", blev det officiellt igen. Den 9e mars 2008 - 
"Det tog mig först tretton år och fyrtiosju dagar, sen ytterligare två år och trettiotre dagar."

Något mer utöver detta, och det faktum som ÄR - än idag, krävs ingen större förklaring.
http://soundofsilence.blogg.se/2009/november/091114-det-kan-gora-ont-att-se-dig.html

Till att börja med kan jag meddela att den ojämna uppdateringen kommer övergå i en daglig publikation hädanefter. Jag har nämligen bestämt mig för att följa trenden, och skriva om ett speciellt tema, varje dag - i trettio dagar. Detta innebär alltså att jag börjar avverka listan idag med att berätta lite "om mig", och får avsluta den lagomt på min artonårsdag med "ett sista ögonblick". Hah, eller eh.. ja, hehe. How-so-ever - here we go:

Dag 01 - Om mig
En övergripande presentation av vad jag heter, vem jag är och hur jag är väl kanske inte ses som nödvändigt, men lite kortdraget ska väl inte skada? Inledningsvis så föddes jag den 20e december 1992 på BB i Östersund för att senare få komma hem, sådär lagomt till julfirandet, och växa upp i ett mindre samhälle där alla vet allt om alla (och det du inte vet själv, vet andra) - också kallat Strömsund.

Med åren som följde skaffade jag mig en identitet och ett namn som jag under flera år kom att gå under - både i skolan som privat. Lillie kom inte bara att vara någonting jag kallades för, utan blev (för mig) också en livsstil och det kan väl tänkas att det faktiskt formade mig till den jag blev, eller spelade i alla fall en större roll, men mer ingående än så blir jag inte.

Under tiden i högstadiet, som var på Vattudalsskolan, samlade jag inte bara på mig en hel del erfarenheter, utan också en rad av fina minnen. Jag kom närmare min bästa vän och andra halva, men tillät också andra människor att närma sig och breddade därmed allt det sociala. Första året handlade mestadels om att undvika hjärtesorg och bara få vara, i sällskap av finare människor, men också utforska en hel del nya områden. Kärleken tog vid, och vad som stått överst på min "saker att göra innan jag dör"-lista (sedan sommaren -04) kom att bli verklighet. Men som alla vet brukar allt det vackra vara kort, och likaså det här..

Mer om detta i kommande inlägg, så jag lämnar livshistorian och går vidare med vem jag faktiskt är idag - och det: en bestämd brunögd och brunhårig tjej på sjutton år, som anser att siffran bara är en ålder och ingen livsstil. En fröken "Överanalys" - med långa rader av små ord, i en värld som inte alltid doftar smulpaj och/eller såpbubblor. En av "alla dem" - fortfarande med livet i behåll. Upptagen med det mesta, och likaså av den bästa (sedan snart tre år tillbaka), som jag också är förlovad med och snart får kalla sambo.

Med tre systrar och en bror på håll har jag aldrig kunnat definierat ordet familj, men ändå inte varit olyckligare för det då jag alltid omgetts av vänner som kunnat fylla ut tomrumet. 
Dock är också det här någonting som passerat, men än idag ett av det finaste jag har kvar.

Så, med detta sagt sätter jag punkt(.) och låter er undra över/ifrågasätta övrig information. Återkommer imorgon med "min första kärlek", även om jag redan omnämnt "den" här ovan.

För att undvika felaktiga uppfattningar om en eventuell schizofreni, kan jag lika gärna understryka det faktum om att saker och ting inte är som de ska - dock med undantag för att allting, mer eller mindre, redan tidigare inte varit som det borde vara. Eller, ja.. jag.

För två år sedan satt jag trettio mil norrut, med framtiden liggandes vid fötterna och ett järngrepp om verkligheten. Men, för lika många dagar sen blev jag blind, blind och naiv. Medan allt fortsatte i vanlig takt valde jag att stanna, stanna för att lära mig andas. Även om det skulle ta tid, tid som innebar sömnlösa nätter och tårar, eller bara varade för en sekund. Ändå blev jag ståendes kvar. Ett steg.. två steg.. Men aldrig fram. Ständigt bakåt.

Det är minnen som rycker och sliter, vrider och vänder i mig. Det kväver mig - som ett täcke som far och sliter och rycker och vrider mig i neuroser. Kanske var det jag, kanske var det inte alls, och kanske var det mitt undermedvetna, eller helt enkelt livet. Men vad det än var så har det fastnat, klamrat sig fast och vägrar, än idag, låta mig gå.

"Det enda som tycks stannat upp och är precis som förut, det är mina bästa vänner, det är Emmy och Cristina. Fast med lite kortare hår, lite mer dåliga ovanor, på fel ställe i fel del av samhället. Men det spelar ingen roll, för hur lång tid det än går mellan gångerna så saknar jag er inte mindre, och det är skitsamma om någon försöker ta sig mellan oss, för det är lika svårt för dom att ta sig mellan som det är för oss att släppa dom inpå. Varför? För att vi är rädda om varandra, rädd att förlora någonting som betyder världen."

Minnen från en förlorad tid, en tid som passerat sitt bäst före-datum och aldrig kommer igen. En lördag, och närmare två år sedan. Det går för fort, och jag hinner inte riktigt med. Hann aldrig uppfatta vad som egentligen hände, hinner aldrig komma i underfund med vad orsaken egentligen var. Allt som lämnats kvar är ord, även om också dem förblir osagda.

"Vi kunde ha den bästa tiden i våra liv. Men jag tror inte att vi lever så länge till."
- Slutligen, och återigen, tack till Håkan Hellström. Det är genialiskt, och likaså: realistiskt.